Torbjörn Lindahl

Bil med Mats till Hertsökyrkan där han höll högmässan. Själv hjälpte jag till med distributionen. Sedan åtskilliga gånger går jag numera alltid med paténen och delar ut Kristi kropp när Mats och jag tjänstgör tillsammans. Känns säkrare för en vingelpelle som jag att inte gå med kalken.

 

Som vanligt lättlyssnad predikan och inget att anmärka på. 56 deltagare och trevligt fika.

 

Hem för mat och en stunds vila. Sen återigen österut till Luleå Fridsförbunds bönhus där det var min tur predika. Två talare var ursprungligen inplanerade men kollegan hade fått in förkylning i huset så det blev bara en predikan. När jag predikar numera upplever jag mig understundom okoncentrerad och aningen osäker och är rädd att det bara blir svamligt. Men koll i efterhand på Youtube säger mig att det trots allt kanske är acceptabelt. Även om det går avsevärt mycket långsammare. (Men jag springer ju som 70-åring inte heller lika fort som en trettioåring.) Men en sak kommer jag inte undan: jag glömmer en massa jag tänkt säga. Men det tycker kanske deltagarna är lika bra, då blir det inte så långt. Men att börja skriva predikningarna i sin helhet (som en något äldre kollega berättat att han blivit tvungen till) för att inte missa något kommer aldrig på fråga. Jag skulle känna mig fången.

 

Andra kyrkkaffet för dagen. Direkt sedan till sorgehus för samtal om begravning jag förrättar senare i veckan.

 

Givetvis slutade söndagen som vanligt med utvärdering hos Mats med glögg och hembakade kakor.