Kyrkomöteskompis på TV
Kyrkomöteskamraten (FK) Håkan Sunnliden var på TV ikväll. Närmare bestämt i aktuellt. Anledningen till att Håkan var inbjuden var att han är en av de präster som skickat tillbaka sitt statliga vigselförordnande. Nu blev den vinklingen inte så tydlig eftersom det föregående reportaget, journalistens frågor och den medintervjuades - Helle Klein - vinklig tillsammans var att ifrågasätta Håkan eftersom han anses "vägra viga" homosexuella.
Här är alltså två frågeställningar som blandas:
1. Bör kyrkans präster ha statlig vigselrätt?
2. Är det rätt med kyrklig vigsel för enkönade par?
Två olika frågor, som i tiden råkar sammanfalla och som är beroende av varandra men likväl principiellt åtskilda.
Frågan ställdes varför vissa präster "först nu" - när det blivit tillåtet med enkönade äktenskap - skickar tillbaka sina vigselförordnanden?
Svaret är naturligtvis att förut har man inte kunnat det. Förr hade alla präster i svenska kyrkan automatiskt vigselrätt i kraft av sitt svenskkyrkliga prästämbete, vilket präster och pastorer i andra samfund inte hade. Dom fick istället var ock en ett personligt förordnande från Kammarkollegiet. När den nya statliga äktenskapslagen antogs så gjorde man alla samfund jämlika i detta avseende så att även svenska kyrkans präster fick ett personligt förordnande från Kammarkollegiet.
Håkans mfl åsikt är att om man fått ett förordnande av staten borde man kunna be om att få slippa det. Det finns knappast någon borgerlig vigselförrättare som är tvungen ha vigselrätt.
Själv tyckte jag att denna förändring i statens hållning hade varit ett gyllene tillfälle att övergå till en ordning med civiläktenskap. Jag har under hela min prästtid förespråkat en ordning med obligatoriskt civiläktenskap. Men det är löjligt att i onödan slåss mot en betongmur. Det är först på senare år - vid kyrka-stat-relationsändringen 2000 och nu vid äktenskapslagens ändring - som det funnits ett naturligt tillfälle till denna ändring. Och jag tror att staten själv kommer att vilja det om en tid. Jag tror aldrig att kammarkollegiet i längden kommer vilja prioritera att hålla register över alla samfunds vigselförrättare. Det måste kosta en hel del som hellre kan användas till "vård, skola, omsorg". Skälet till att man från statens sida valde att behålla samfundens vigselrätt vid äktenskapslagsändringen var, som jag ser det, bara för att inte upplevas som diskriminerande mot de homosexuella. Hade man istället tagit beslutet om civiläktenskap år 2000 hade det förmodligen gått igenom ganska smärtfritt, om man gjort det som en del i hela "paketlösningen".
Den andra frågan: kan man kyrkligt viga enkönade par? För det har anförts skäl både för och emot. Mest emot om man ska räkna de seriösa skälen, anser jag.
Nu blandas dessa två frågor samman, men principiellt hör dom inte ihop. Präster som vill avstå från sin möjlighet att viga enkönade par måste inte frånsäga sig vigselrätten för att nå dit. Både det statliga och det kyrkliga vigselbeslutet innebar ju att enskild präst inte skulle vara tvungen göra något han/hon inte vill i detta avseende.
En anledning till att dessa frågor hör samman (ehuru principiellt åtskilda) är ju att det faktum att staten beslutat om ny äktenskapssyn (en relation mellan två personer av samma kön kan bli ett äktenskap, vilket förut inte varit möjligt), visar att staten och kyrkan nu har så skilda synsätt på frågan om vad ett äktenskap är att det kan vara skäl att inte längre gå armkrok. Varför ska jag som präst vara statens tjänare nu när det är uppenbart att vi menar helt olika saker med vad ett äktenskap är? Förr levde kyrkan i relation till en stat som tydligt var en kristen stat. Nu är den tiden förbi. Låt oss inte låtsas annat.
Ska man då - som Håkan Sunnliden mfl präster - skicka tillbaka sitt statliga vigselförordnande? Skälet för kan vara att man på så sätt vill gå före (populärt i vissa kyrkliga sammanhang:) och driva utvecklingen åt visst håll. Skälet mot (som väl domkapitlet anfört mot Håkan) är att man inte bör driva dylika frågor på detta guerillavis utan kämpa i "de demokratiskt valda organen".
Ett annat skäl mot att göra det är nog att man inte orkar ta på sig det bekymmer det innebär att ställa sig i denna personliga strid. Det gäller nog mig till stor del. Men jag stöder dem - fr a mina egna gruppkamrater - som i det i morgon begynnande kyrkomötet, kommer att kämpa i riktning mot att vi får obligatoriskt civiläktenskap och att enskilda präster inte ska vara tvugna - av kyrkan OBS! staten tvingar ingen - att ha statlig vigselrätt.
PS Innan jag slutar:
Till förgående inlägg har signaturen TLi - jag vet var hans hus bor och vad hans brevlåda heter! - skickat en länk där det i en kort film och några hemskt (!) gripande bilder visar vad en abort egentligen är. Hur länge ska vi kunna hålla på med detta i den utsträckning som vi gör? Vem ska reagera? Den sakta pågående tillvänjningen och den därmed minskade respekten för livet - är mycket skrämmande och alltför likt skeenden i vår 1900-talshistoria som vi inte vill upprepa.
Här är alltså två frågeställningar som blandas:
1. Bör kyrkans präster ha statlig vigselrätt?
2. Är det rätt med kyrklig vigsel för enkönade par?
Två olika frågor, som i tiden råkar sammanfalla och som är beroende av varandra men likväl principiellt åtskilda.
Frågan ställdes varför vissa präster "först nu" - när det blivit tillåtet med enkönade äktenskap - skickar tillbaka sina vigselförordnanden?
Svaret är naturligtvis att förut har man inte kunnat det. Förr hade alla präster i svenska kyrkan automatiskt vigselrätt i kraft av sitt svenskkyrkliga prästämbete, vilket präster och pastorer i andra samfund inte hade. Dom fick istället var ock en ett personligt förordnande från Kammarkollegiet. När den nya statliga äktenskapslagen antogs så gjorde man alla samfund jämlika i detta avseende så att även svenska kyrkans präster fick ett personligt förordnande från Kammarkollegiet.
Håkans mfl åsikt är att om man fått ett förordnande av staten borde man kunna be om att få slippa det. Det finns knappast någon borgerlig vigselförrättare som är tvungen ha vigselrätt.
Själv tyckte jag att denna förändring i statens hållning hade varit ett gyllene tillfälle att övergå till en ordning med civiläktenskap. Jag har under hela min prästtid förespråkat en ordning med obligatoriskt civiläktenskap. Men det är löjligt att i onödan slåss mot en betongmur. Det är först på senare år - vid kyrka-stat-relationsändringen 2000 och nu vid äktenskapslagens ändring - som det funnits ett naturligt tillfälle till denna ändring. Och jag tror att staten själv kommer att vilja det om en tid. Jag tror aldrig att kammarkollegiet i längden kommer vilja prioritera att hålla register över alla samfunds vigselförrättare. Det måste kosta en hel del som hellre kan användas till "vård, skola, omsorg". Skälet till att man från statens sida valde att behålla samfundens vigselrätt vid äktenskapslagsändringen var, som jag ser det, bara för att inte upplevas som diskriminerande mot de homosexuella. Hade man istället tagit beslutet om civiläktenskap år 2000 hade det förmodligen gått igenom ganska smärtfritt, om man gjort det som en del i hela "paketlösningen".
Den andra frågan: kan man kyrkligt viga enkönade par? För det har anförts skäl både för och emot. Mest emot om man ska räkna de seriösa skälen, anser jag.
Nu blandas dessa två frågor samman, men principiellt hör dom inte ihop. Präster som vill avstå från sin möjlighet att viga enkönade par måste inte frånsäga sig vigselrätten för att nå dit. Både det statliga och det kyrkliga vigselbeslutet innebar ju att enskild präst inte skulle vara tvungen göra något han/hon inte vill i detta avseende.
En anledning till att dessa frågor hör samman (ehuru principiellt åtskilda) är ju att det faktum att staten beslutat om ny äktenskapssyn (en relation mellan två personer av samma kön kan bli ett äktenskap, vilket förut inte varit möjligt), visar att staten och kyrkan nu har så skilda synsätt på frågan om vad ett äktenskap är att det kan vara skäl att inte längre gå armkrok. Varför ska jag som präst vara statens tjänare nu när det är uppenbart att vi menar helt olika saker med vad ett äktenskap är? Förr levde kyrkan i relation till en stat som tydligt var en kristen stat. Nu är den tiden förbi. Låt oss inte låtsas annat.
Ska man då - som Håkan Sunnliden mfl präster - skicka tillbaka sitt statliga vigselförordnande? Skälet för kan vara att man på så sätt vill gå före (populärt i vissa kyrkliga sammanhang:) och driva utvecklingen åt visst håll. Skälet mot (som väl domkapitlet anfört mot Håkan) är att man inte bör driva dylika frågor på detta guerillavis utan kämpa i "de demokratiskt valda organen".
Ett annat skäl mot att göra det är nog att man inte orkar ta på sig det bekymmer det innebär att ställa sig i denna personliga strid. Det gäller nog mig till stor del. Men jag stöder dem - fr a mina egna gruppkamrater - som i det i morgon begynnande kyrkomötet, kommer att kämpa i riktning mot att vi får obligatoriskt civiläktenskap och att enskilda präster inte ska vara tvugna - av kyrkan OBS! staten tvingar ingen - att ha statlig vigselrätt.
PS Innan jag slutar:
Till förgående inlägg har signaturen TLi - jag vet var hans hus bor och vad hans brevlåda heter! - skickat en länk där det i en kort film och några hemskt (!) gripande bilder visar vad en abort egentligen är. Hur länge ska vi kunna hålla på med detta i den utsträckning som vi gör? Vem ska reagera? Den sakta pågående tillvänjningen och den därmed minskade respekten för livet - är mycket skrämmande och alltför likt skeenden i vår 1900-talshistoria som vi inte vill upprepa.
Kommentarer
Postat av: JanneL
Jag väntar på undret när präster i SV-kyrkan skall börja följa vad Bibeln lär = Guds vilja! Nu är det bara en massa möjliga och omöjliga ursäkter hur man ska slippa eller inte slippa undan.
Det är inte undra på att kyrka o kristenheten dör ut, när allt som avhandlas där inne, bara är mänskliga och påhittade floskler.
Vad är ni rädda att mista? Era jobb? Är eran uppdragsgivare så "maktlös" så han inte kan bevara och välsigna er på vägen, hans utstakade väg?
Tror ni verkligen att ni skulle bli utan jobb? Det skulle säkert komma fulla hus, där folk får höra vad Bibeln egentligen lär. Vad Guds löften och Jesus fullbordan gavs till oss, skulle folk inte vilja höra sånt!
Tja! Jag skulle nog prova vägen med Gud som rådgivare, än ett politiskt ruttet system.
Postat av: Maria
JanneL, det kan ju vara så att man har en kallelse att verka i svenska kyrkan och vill vara denna kallelse trogen. Och det kan faktiskt vara GANSKA JOBBIGT. Det kan vara mycket lättare att lämna.
Trackback
