Stressad och gammaldags

Vilken rubrik! Vad ska det nu handla om funderar kanske någon. Jo följande:

Sista veckan har det varit stressigt (egentligen jäktigt - stress är något helt annat lärde jag mig en gång i en text i gymnasiet, men det kan vi ta ytterligare en annan gång. De flesta människor säger stressigt när dom menar jäktigt). I lördags var det konfirmation i Nederluleå kyrka för yngste sonen. Tänka sig att han nu är över 15 år! Hur gammal är då inte jag! Lite kaffe i kyrkstugan för vänner och fränder. Familjens konfirmand som är nyckelharpospelare spelade vackert i kyrkan. Till råga på allt så flyttade äldste sonen till Stockholm på söndagen - ska börja jobba som säljare på DN. Eftersom han tycks ha fått en dubbel lott av sin faders ande i avseendet tidsoptimist så var det ytterst stressigt (eg jäktigt!) att få hans lägenhet tom och packningen packad innan han slängde sig på tåget i går kväll. Så om jag inte haft så mycket tid att blogga sista veckan så hoppas jag på förståelse från läsekretsen.

Dessutom är jag vik. kyrkoherde och ska försöka hålla den skutan flytande. Se´n har man vissa andra privata och enskilda förpliktelser av olika slag och dessutom gäller det ju att få tid att köra MC....jag fick faktiskt en mysig tur i aftonsolen på lördagen och valde att avsluta den i min kyrkstuga där jag sov över till söndagen. Oförskämt mysigt. När jag är i kyrkstugan så försöker jag vara lite gammaldags så jag sjunger ur 1937 års psalmbok, har en gammal tidegärd (gammal och gammal - från 70-talet! Allt som inte är det senaste är väl gammalt?) och läser alltid en betraktelse ur Rosenius dagbetraktelser varje gång jag är där.


Då är jag automatiskt inne på andra delämnet för dagen: att vara gammaldags. Nu var det i ett helt annat avseende jag tänkte detta, nämligen när det gäller psalmsången. Jag ogillar så att man sjunger mej, dej och sej (det är ju en fisksort!) istället för mig, dig, sig. 

Nu finns det visserligen ett antal moderna psalmer av typen visa där t o m jag vant mig vid modernt talspråk. Jag tänker tex på ps 217: "Gud för dej är allting klart allt det dolda uppenbart. Mörkret är ej mörkt för dej och i dunklet ser du mej.(stavat som det låter). Här går det ganska bra, känns det som (men absolut inte om den sjungs som solosång!). Men i andra mer högtidliga sammanhang! Och när det rimmar! Tänk er tex "för dej, för mej, han trampade smärtornas stig"!!! (ur "Gå Sion din konung att möta", textvarianten ur Sions toner, ej ur psalmboken). Sedan finns ju fler liknande sammanhang där man försent inser att här borde man använt gammaldags uttal för att få rimmet att stämma. Tänk hur tokigt det blir med psalm 210 (Jag lyfter ögat). Den är ju så lättsam så man faller  enkelt in i mej och dej och då blir det det av bara farten seja istället för säga, men sedan kommer problemen i v 3:
"Tack för allt gott du mej ständigt ger
att känna älska och äga
tack gode fader för mycket mer
än jag kan tänka och seja" (istället för säga alltså!)

Vilket rim! Jag njuter i högan sky av den goda poesin.

Och när jag ändå har psalmboken uppslagen för att rätt citera ur ps 210 så ser jag ju v. fyra av ps 209 på föregående uppslag. Ännu ett vackert rim:

"...förtvivlan håll dej fjärran! Till avgrund bär din stig
jag släpper icke Herran, förr'n han välsignar mej".

Exemplen kan mångfaldigas. Och som sagt, det är inte bara rimsituationer som är olidliga - även om dom är mest olidliga (om nu saker kan vara mer eller mindre olidliga. Egentligen är det väl olidligt eller inte? Typisk devalvering av ordens betydelse. Men så har ju även jag gått nya gymnasiet - om nu läsaren minns ett tidigare inlägg på bloggen). Det som också är irriterande är ju när ordet dig eller mig är betonat så att det blir meeeeeej eller deeeeej. Jag ryser. Och ännu värre när det är en sådan där musikalisk finess i melodin (heter det melism??), alltså där man sjunger flera olika toner på samma stavelse så att det blir me - e - e - e - ej eller de - e - e - e - ej.

Ja, jag är gammaldags. Jag erkänner det. Ingen idé att spela modern. Ni genomskådar det bara. Pedagogen, och andra trogna läsare: här har ni svart på vitt, det ni alltid trott: jag är hopplöst föråldrad. 


Kommentarer
Postat av: Ann O Nym

föråldrad kanske men hopplöst????

2008-06-30 @ 21:25:32
Postat av: Tobbe

Det gläder mig att Ann O Nym inte anser mig vara hopplös. Det ger mig tillförsikt för framtiden. Annars kan jag ju berätta att för drygt tio år sedan var det en kommunal kommité här i min hemstad som beslöt att de åsikter jag representerar (det gällde förstås annat än psalmuttal) hör hemma på historiens skräphög. Jag har protokollsuttdraget hemma. Något sådant är det inte många präster som har. Så det uppmuntrar mig att i alla fall en person har hopp om mig.

2008-06-30 @ 22:54:25
Postat av: Andreas Holmberg

Ojojoj - det här har jag skrivit spaltmeter om. Felet var att 1986 års psalmbok inte vågade tillämpa nystavningen mej/dej/sej vid uttalet mej/dej/sej - som t.ex. Margareta Melin KRÄVER ska användas i hennes texter - vilket fick till följd att vi inte har något sätt att signalera mig/dig/sig-uttal. Ja, för att få det skulle vi egentligen, som t.ex. Stig Dagerman och Astrid Lindgren, behöva gå över till mej-dej-sej-stavning i all prosa och poesi där uttalet är tänkt att vara mig/dig/sig. För då förstår vi genast att vi ska uttala -ig som -ig: "...ja, rospiggen spritter i mig, / det blir bara värre med åren det där, / med dans och med jäntornas blig" (blej?). "Det är din närhet som gör trygg min stig, / att gå i mörkret är att gå med dig."



1986 kunde man ha gjort något framsynt åt detta. Nu känns det nästan som om det är försent. Men jag har gjort ett seriöst försök på http://www.sionstoner.blogspot.com

resp.

http://www.psalmboken.blogspot.com



Kanske av intresse?

2008-07-02 @ 00:24:37
URL: http://andreasholmberg.blogspot.com
Postat av: Andreas

Rättelse: Det skulle givetvis ha stått "gå över till mej-dej-sej-stavning i all prosa och poesi där uttalet är tänkt att vara MEJ/DEJ/SEJ". Ursäkta obegripligheten :oD



F.ö. påstås "mej/dej/sej" se vanvördigt och slarvigt ut. Om det är något jag är övertygad om så är det att vi vänjer oss. Jfr hur vanvördigt och slarvigt folk tyckte det var att SÄGA dej till Gud i offentliga böner - men det gör ju nästan alla nu, även de frommaste.



F.ö.2: Om Margareta Melin å sin sida sagt sej kräva mej/dej/sej-uttal (men inte stavning) i sina psalmer, så har å andra sidan Bo Setterlind krävt mIG/sIG/dIG-uttal i sina psalmer. Bara så ni vet. (Frostensons assonanser förutsätter vanligen IG-uttal, medan Hartmans assonanser verkar förutsätta EJ-uttal). Detta om detta.

2008-07-02 @ 14:03:24
URL: http://andreasholmberg.blogspot.com
Postat av: "Syster"

Tänk vad härligt att man får och kan sjunga som man vill. Själv sjunger jag på båda sätten - det är "känslan" som leder sången/psalmen, inte måsten eller hålla kvar det gamla som gäller.

Vackert med mig och dig ibland - oundvikligt med mej och dej ibland.

2008-07-29 @ 22:07:55

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0