Böcker
läser jag inte lika mycket som förr. Orkar inte.
Men ibland drabbas jag av inspirationen*. Det har nu hänt två gånger på kort tid.
1. Först en bok som kom ut på svenska för över 30 år sedan och blev en tid rätt omtalad: Män är från Mars och kvinnor från Venus. Jag fann den i ett av soprummen - det finns hyllor där man kan ställa böcker istället för att slänga, så andra intresserade kan förse sig.
När jag läst i boken inser jag att mycket av detta förmedlats till mig under åren då jag på arbetsgivarens bekostnad deltagit i många personalutvecklingsdagar, ibland tillsammans med andra i arbetslaget.
Även om man aldrig ska dra för stora växlar på individnivå (som det heter) så är det väl numera ett ganska accepterat faktum att den stora gruppen män reagerar och kommunicerar annorlunda än den stora gruppen kvinnor. Jag orkar dock inte ge konkreta exempel ur boken eller från de kurser jag varit på, men generellt kan man väl enligt denna teori säga att när kvinnor stöter på en svårighet eller får ett problem vill de ofta prata om det (och ge uttryck för sina känslor). Män å andra sidan blir hellre tysta och drar sig tillbaka (för att fundera ut en lösning på problemet).
En intressant sak i boken var att om en kvinna vill få sin man att utföra något ska hon inte starta med kan du eller skulle du kunna (gå ut med soporna, diska, handla eller vad det nu gäller) utan med vill du eller skulle du vilja...Varför det senare är bättre minns jag inte helt men något av att inför "kan du..?" så tänker mannen "klart jag kan om jag vill" och sitter obekymrat kvar i TV-fåtöljen, medan "vill du ..." lättare får fart på gubben.
Nog om livet på olika planeter.
2. Min kärlek till detta folk av Johanna Vesteson.
Författaren är barnbarn till prästen Hjalmar Vesteson som var kyrkoherde i Karesuando 1915-23. Farfadern har hon bara hört talas om, han dog innan hon föddes. Men eftersom hon arbetat med urfolksfrågor i Amnesty börjar hon intressera sig för honom för att se vilken relation till och delaktighet han haft i sådant som idag ofta ifrågasätts i svenska statens och kyrkans relation till samerna, t ex nomadskolesystemet, lapp-ska-vara-lapp-politiken, tvångsförflyttningarna. För att inte tala om rasbiologin. Kyrkoherde Vesteson hade rasbiologen nr 1 i landet, professor Herman Lundberg, som gäst i prästgården när denne kom för att fotografera och skallmäta.
Hur mycket understödde kyrkoherde Vesteson detta? Eller var allt något han bara var tvungen acceptera?
För att söka svar på farfaderns insats och ansvar börjar Johanna Vesteson en egen undersökning som för henne både till Karesuando och Jokkmokk och får henna att dyka ner i böcker och gamla handlingar och även titta på fotografier och filmer som han lämnat efter sig.
I min egen bokhylla har jag flera böcker av Hjalmar Vesteson där han beskriver livet i Karesuando församling. Dem har jag läst med stort intresse, fr a Ödemarksprofetens lärjungar som handlar om den första generationen predikande lekmän i den laestadianska väckelsen.
Det raster Johanna Vesteson lägger över skeendena under farfaderns kyrkoherdetid har dock mindre med laestadianismen att göra och mer med statens (och kyrkans) övergrepp mot den samiska befolkningen.
De ord som hon gjort till titel på sin bok Min kärlek till detta folk är också något hon diskuterar. Står de för verklig kärlek eller är de bara uttryck för kyrkoherdens - överhetspersonens - nedlåtande attityd mot dem han i grunden betraktade som obildade barn?
Också sådant som skett och sker i vår tid omnämns, Girjasdomen och gruvan i Gallok. Nyttigt och lärorikt.**
* min gamle kamrat noterar
** under åren har jag läst flera böcker om de amerikanska indianernas möte med de till kontinenten invandrande européerna. Det finns likheter i olika urfolks öden
Kommentarer
Postat av: Maria
Bra bok, den om Karesuando. Hon försöker se din farfars liv och gärning ur olika synvinklar och försöker verkligen förstå honom och hans förhållningssätt till sina församlingsmedlemmar.
Svar:
Torbjörn Lindahl
Postat av: Sven Alberius
Min morfar var kamrat med honom under studieåren i Lund. Jag fick efter morfar en del brev från deras brevväxling. Det är nog 45 år sedan jag läste dem. Men vad jag minns var det meningen att han skulle bli missionär i Indien. Av någon anledning blev det inte så. Istället åkte min morfar ut till Indien som missionär 1915. Morfar kallade honom "Sveriges överstepräst".
Svar:
Torbjörn Lindahl
Postat av: Thorsten Schütte
Ja, urfolkens upplevelser är slående lika runt hela globen. Inte den vite mannens börda, men dennes ansvar och skuld. Viktigt att identifiera skeletten i garderoben och i det fall de är verkliga sådana begrava dem värdigt!
Trackback
