Torbjörn Lindahl

har jag idag deltagit vid uppe i Sattajärvi (för den oinvigde: en by utanför Pajala). Då ingen av Luleås predikanter kunde deltaga så var ordföranden i Fridsförbundet mycket angelägen att jag skulle fara så det blev någon representation härifrån. Stefan övervägde också följa med men var tvungen avstå då han hade ett engagemang på hemmaplan på kvällen.

 

Skjuts fick jag av ungdomsvännen Lars-Erik Vikberg (predikant i sin hemstad Haparanda) som på fredagskvällen kommit med flyg till Luleå från något politiskt i Stockholm.

 

Lite ovant träffa en grupp predikanter numera. Jag är ju - allt sedan ungdomstiden för 50 år sedan - van att laestadianpredikanter är ett gäng gamla gubbar, åtminstone en grupp män äldre än jag. Nu är majoriteten yngre än jag. Vad är det som hänt?

 

Eftersom min chaufför skulle mot Haparanda efteråt stod mitt hopp till att ytterligare någon från Luleå/Boden/Piteå skulle dyka upp. Och så skedde. En yngre man representerande styrelsen i Luleå var på plats så jag kunde få skjuts hem.

 

En av debattpunkterna gällde särkalkar vid (stormötes)nattvardsgångar, vilket brukats två gånger under senare år trots att det aldrig varit vana i svenskkyrklig tradition. Men här finns ett inflytande från Finland och Norge. Givetvis tog jag chansen att tillsammans med Lars-Erik (som redan för länge sedan vädjat till mig att komma just för denna frågas skull) argumentera mot särkalkar av respekt för realpresensen, dvs Kristi verkliga närvaro i det välsignade (konsekrerade) brödet och vinet.Vid särkalkar blir det alltid några droppar kvar i varje liten bägare som bara slängs eller diskas bort. Nog tål vår Frälsare att han blod behandlas vanvördigt - han blev ju värre hanterad på korset - men för vår skull är det viktigt för att bevara vår vördnad.

 

Något lite nämnde jag också den syn som ofta funnits i vissa lutherska sammanhang: Kristi närvaro i brödet och vinet upphör när nattvardsgudstjänsten är slut. Den argumentationen brukar hänvisa till verkligheten att vi bara har löfte om Kristi närvaro i brödet och vinet i bruket vilket då tolkas som "så länge nattvardsutdelandet pågår" och då spelar det ju ingen roll vad man gör med det överblivna. Men då ska man komma ihåg att när Luther talar om nattvardens rätta bruk så är det rätta bruket att det välsignade brödet och vinet blir förtärt. "...oss till att äta och dricka". Det betyder att brödet och vinet fortsätter vara Kristi kropp och blod till dess det förtärts.

 

Denna goda nattvardsundervisning bjuder jag kära läsarna på.

 

Information gavs också om de samtal som skett mellan representanter för tornedalslaestadianismen och stiftsledningen/biskop Åsa Nyström. Det ifrågasattes hur meningsfullt det är att fortsätta dessa samtal.

 

Lite samtal också om det förslag till handbok för kyrkliga handlingar som arbetats fram (bygger på 1942 års kyrkliga handbok). Där blandade jag mig inte i debatten och det är väl känt för de flesta att jag tycker det bör vara prästerlig sakramentsförvaltning och om acceptabla präster tar slut bör man hellre vända sig mot Missionsprovinsen. Men jag orkar inte ensam "vända en atlantångare".