Torbjörn Lindahl

Någon redovisning av antalet deltagare i Hertsökyrkans högmässa blir det inte idag. Jag var nämligen inte där. Mats och jag var i Mjölkuddskyrkan på ortodox liturgi. Ledd av vår vän alltsedan ungdomen Bengt Pohjanen.

 

Ca ett dussintal deltagare. Men några av deltagarna är också vänner alltsedan ungdomen så det blir kära återseenden. Kaffe och en stunds samtal. Sen åkte vi.

 

Väl hemma lite lunch och TV-koll på damernas VM-femmil. Sen iväg igen, till Fridsförbundets bönhus där det var min tur predika tillsammans med David. Min text: Hebr 4-5 (inte hela kapitlen !) och han tog dagens evangelium om hur Jesus frestas.

 

Efteråt fick jag ett önskemål om att varje vecka på bloggen ha ett litet bibelstudium utifrån söndagens tema och texter. Vem orkar med det?

 

Men vad säger Bibeln?"

 

heter en bok jag alldeles nyligen läst. Skriven av Selma Gamaleldin, som för några år sedan omtalades i media som Läraren som inte ville säga hen.

 

Hur jag träffade på henne på nätet kommer jag inte ihåg ordentligt. Tror det var någon artikel om person som lämnat islam och blivit kristen. Och när jag klickade mig vidare fann jag att det var den okända lärare jag tidigare läst om. När jag såg att det fanns en bok att köpa beställde jag den på stört.* Och det räckte att titta hastigt på några sidor för att den skulle ta sig förbi flera böcker som "ligger före i kön" på mitt bord vid läsfåtöljen.

 

I boken berättar hon mer detaljerat om det som för några år sedan utspelade sig och blev omtalat i media; hur föräldrarna till en pojke i hennes klass ville att han skulle omtalas som hen istället för han och honom. Selma ville inte det - barn är alltid pojke eller flicka - och det gick så långt att hon till sist förlorade jobbet. Att hon inte ville säga hen om en elev berodde (givetvis) på hennes kristna tro och vilja följa Bibeln - Gud skapade människan till man och kvinna.

 

Om det funnits någon möjlighet till "fredlig uppgörelse" som inte prövades kan jag inte bedöma. Hennes förslag att alltid omtala pojken med namn, eller rentav byta klass accepterades inte. Nej, beredskap säga hen var det som gällde. Skolan fick också betala 150000 i skadestånd till familjen eftersom den inte helt kunnat tillmötesgå föräldrarnas hen-önskemål.

 

När jag möter människors öden vilka likt Selma Gamaleldin blir utsatta för motstånd när de lever ut det de uppfattar som nödvändiga konsekvenser av kristen tro - då blir jag alltid berörd. Beror det på att jag själv blivit utsatt för liknande skeenden?** Dock har jag aldrig förlorat jobbet (även om det funnits många som tycker att jag borde gjort det).

 

I det här fallet kände sig arbetsgivaren (skolan) tvungen driva frågan "ända in i kaklet" för att inte anses bryta mot uttalanden av DO, Diskrimineringsombudsmannen.

 

Känner man igen agerandet? Inom Svenska kyrkan har vi ju upplevt hur biskopar och kyrkoherdar ibland på ytterst krystat sätt ser till att präster och prästkandidater med misstänkta kvinnopräst-motståndar-sympatier tvingas deltaga eller distribuera i mässa ledd av prästvigd kvinna. Alla nackar ska böjas.

 

I boken finns också kapitel där författarinnan skriver om andra frågor som gäller bibeltolkning och bibeltillämpning i vår tid, i dagens kyrkoliv. Till min glädje - icke utan viss förvåning - ser jag att hon utifrån sin bibelläsning kommer fram till att pastorsroll i en församling ska innehas av män och citerar orden ur 1Kor 14 och 1Tim 2. Det vore onekligen intressant få veta om det "bara" är hennes egen bibelläsning som lett henne till denna slutsats eller om hon är befryndad med något andligt sammanhang där den ordningen gäller. I de allra flesta frikyrkor är ju kvinnliga pastorer en självklarhet idag.

 

I allt är vi inte överens. Tydligast i synen på barndop. Jag tillhör ju bestämd barndöpartradition. Hon inte. 

 

Men i detta sammanhang är det inte avgörande. När en kristen råkar ut för motstånd för sin kristna bekännelses skull - och tro mig, det kommer bli allt vanligare och allt tydligare - då gäller det att inte fastna vid olikheter utan stå upp för varandra som kristna.***

 

Kom ihåg den första tiden när ljuset nådde er. Ni fick utstå hård kamp och mycket lidande.Dels blev ni hånade och plågade och gjorda till offentligt åtlöje, dels stod ni sida vid sida med andra som behandlades så (Hebr 10:32-33)

 

 

* boken kan även laddas ner gratis från Selma Gamaleldins hemsida

 

**  tydligast 1997 frågan om kvinnor som präster och 2015 ifrågasättande  av äktenskap för par av samma kön

 

*** jag minns en händelse 1997 när jag som "kvinnoprästmotståndare"  var utsatt för ett väldigt mediadrev. Vi hade en ekumenisk pastorsamling i pingstkyrkan. När den kvinnliga ungdomspastorn såg mig gick hon fram och gav mig en kram.och beklagade de negativa skriverierna. Sen sa hon: "det här med kvinnoprästfrågan i svenska kyrkan begriper jag mig inte på. Men jag förstår att för dig är din åsikt ett uttryck för att du vill vara trogen mot Bibeln och därför ska du stå fast."

 

Kollega och vän begravdes i Överluleå (Boden) i lördags.

 

Han blev präst något senare i livet men hann verka i ämbetet många år. Första gången jag hörde om honom och mötte honom var när han i början av sin prästtid tjänstgjorde i Töre där mina svärföräldrar bodde. Senare när han blivit kyrkoherde i Övertorneå möttes vi kanske inte lika mycket.

 

Men det var efter hans pensionering och flytt till (by utanför) Boden som vår gemenskap tog ordentlig fart. Men då inte i kyrkliga sammanhang utan i Coop Arena där Luleå hockey spelar hemmamatcher. Under några år hade jag årskort och upptäckte att Roland hade plats på samma läktare lite högre upp. Åtskilliga var de gånger då vi i första kaffepausen kunde konstatera att någon av platserna bredvid hans var lediga så jag kunde flytta upp till hans rad.

 

Givetvis handlade våra samtal inte bara om hockey utan även om kyrkliga och andliga ting. Det var också över en kopp som han för flera år sedan anförtrodde mig att han drabbats av cancer. Något som nu ändat hans liv. I förtid får vi väl säga, han var ju bara tre år äldre än jag.

 

 

Mats höll högmässan och predikade. 55 deltagare. Till min glädje fick vi sjunga Ära ske Gud som laudamus. Den har jag varit van sjunga under fastetiden sedan min barndom och därför lät jag den finnas med när jag för årtionden sedan tog fram de agendor som fortfarande är i bruk trots att det blivit vanligare att inte någon del av lovsånsmomentet är med under fastetiden. Men eftersom fastan börjar först på onsdag (Askonsdag) och inte som vi inom svenska kyrkan länge i praktiken uppfattat det på Fastlagssöndagen, så valde Mats ha den idag (tack för det!). Han förklarade också lite om skillnaden mellan fastlagen (Sönd, månd, fetttisdag) och själva fastan fr o m onsdag. Men fr o m kommande söndag blir nog högmässorna på s k allmänkyrkligt fastevis utan både gloria (Ära åt Gud i höjden) och Laudamus (lovsången).

 

Efter kaffe med semla for vi till Fridsförbundet, hörde två predikningar, åt köttsoppa. Alltid trevligt, många goda vänner. Sen for vi hem.

 

Senare på kvällen gick jag som vanligt upp till Mats för sedvanlig utvärdering av helgen.