Torbjörn Lindahl

Måndag afton var jag med på träff för styrelsen och predikanter i Luleå Fridsförbund. Två av predikanterna frånvarande men (tror jag) hela styrelsen och Stefan och jag. Under åren har jag väl någon enstaka gång mött ifrågasättande av att präst kan räknas till predikanterna, men nuvarande styrelse räknar definitivt med Stefan och mig.

 

En av frågorna på dagordningen var redogörelser från predikant- och äldstemötet i Sattajärvi som jag deltog i tillsammans med en ur styrelsen. Då jag tidigare bloggat om samtalen där så upprepar jag det inte här.

 

Tisdag var jag borta större delen av dagen då jag följde en familj till Övertorneå för en urnnedsättning. Då en av familjemedlemmarna tidigare arbetat på kyrkogård kan jag garantera att urnan blev värdigt nedsatt och graven ordentligt och noggrant igenfylld. Min uppgift var att leda andakt med bibelläsning, psalmsång och bön.

 

Onsdag var jag om förmiddagen till vård- f'låt Hälsocentralen för möte med min diabetessköterska. Jag blev godkänd. Känns ju som årliga bilbesiktningen.

 

På kvällen for Simon och jag ut till vårt stjärnskådarställe bortåt Persön. Dock hade vi inte teleskopet med utan bara vanlig handkikare. Men redan med en sådan ser man ju så mycket stjärnor att man blir helt förvirrad. Roligt i alla fall.

 

Helgen börjar på allvar alltid vid helgsmålsbön på lördag afton. Så ock för mig. Hemkommen från kyrkstugan fick jag ca två timmar i lugn och ro innan det var dags för helgens första uppgift: mässa i Fridsförbundets bönhus. Det är nu andra gången jag firar mässa där. Och denna gång med de nya nattvardskärlen (förra gången tog jag med mina egna). Stefan Aro och Mikael Fältros var med och distribuerade. Själv börjar jag vara lite vinglig så jag skötte de delar jag kan klara stillastående, predika och celebrera. Ibland höjs det röster* för att jag borde låta någon predikant predika när jag leder mässa i Fridsförbundets gemenskap, även när den skett i kyrkan. Att lekman predikar i prästledd mässa uppfattas i vissa sammanhang som det tydliga tecknet på samarbete mellan kyrkan och väckelsen. Enligt min ringa mening är det redan samarbete att präster kommer och leder mässor när laestadianer efterfrågar det. Mitt svar har alltid varit: även för mig är det roligt att ibland få predika för lite större skaror.

 

I bönhuset följs gamla evangeleboken från 1942 och där är temat Kristnas inbördes umgängelse och episteltexten ur 1 Kor 12 om de andliga nådegåvorna. Den texten talade jag över. I går kväll var dock skaran betydligt mindre än vanligt. Om det enbart berodde på att många var på bröllop eller om det beror på brist på längtan till Herrens bord, var svårt att helt utröna.

 

Fin gudstjänst dock. Firade mässan på i princip samma sätt som i Hertsökyrkan, med huvudsakliga skillnaden att allt var framburet till altaret när mässan började.

 

Söndag förmiddag blev det högmässa i Hertsökyrkan. Anders Stenman var präst. 42 deltagare enligt kyrkvärden och som alltid trevligt vid kaffeborden. Man vill nästan inte resa sig. Roligt som vanligt se människor knyta nya kontakter.

 

Hemfärd med Mats i bilen, han hade tagit buss till kyrkan istället för cykel pga hotande regn

 

Efter några timmar hemma färd igen till Örnäset för predikan i bönhuset. Där talade jag över andra årgångens evangelium (gamla EB) om det som i laestadianien kallats Jesu kyrkolag, Mt 18:15-22. Betydligt fler i bönhuset idag än igår kväll.

 

Om en liten stund går jag upp till Mats och - som vi brukar säga - utvärderar helgen.

 

 

* noga talat: en röst

 

 

Simon och jag hämtade Jonas på Lövskatan på morgonen och vi åkte alla till Gammelstad.

Där ägnade sig Simon åt att vara på vinden och skotta sågspån i sopsäckar, medan Jonas och jag sorterade bland grejer på nedervåningen. När vi väl började packa sopsäckar i bilen blev den så full att tre personer inte rymdes. Då föreslog Jonas att Simon och jag skulle åka förbi ÅVC och han vänta kvar.

 

Sagt och gjort. När vi återkom tog vi en massa bortrensat virke till bilen och for alla tre förbi Risslan och slängde. 

Under tiden Jonas varit ensam passade han på ta en vacker höstbild av kära stugan.

 

fick jag idag.

 

Det var min tvillingbror som sms:ade sina syskon och berättade att vår morbror (mosters man) Per-Åke avlidit i fredags. Han hade fått telefon från moster Britt som berättade.

 

Direkt oväntat var det inte. Han hade få år kvar till 90 och har blivit tunnare och mer böjd för varje år. Han hade om eftermiddagen blivit funnen av hemtjänsten där han låg i soffan och uppenbarligen lagt sig till vila efter lunchen. Han hade varit ensam hemma eftersom moster ligger på ortopeden med skadade ryggkotor efter ett fall.

 

Jag ringde givetvis deras son, min kusin, och fick mer info av honom. Sen snabbt till Sunderbyn där jag fick hälsa på Britt. Tillsammans sjöng vi också Per-Åkes favoritpsalm Blott en dag...

 

Högmässa I Hertsökyrkan med Bosse. Ovanligt kort gudstjänst idag. Tio över 12 var den slut. Men för någon vecka sedan hade Bosse hållit på till kvart i ett, så det jämnar väl ut sig i längden och beror väl också på hur många kommunikanter det är. Idag var vi enligt kyrkvärden 30 deltagare. Det är numera lite men för 25 år sedan var det mycket.

 

Den familj som skrivit upp sig på kyrkkaffelistan hade drabbats av sjukdom så fikat blev lite improviserat, men bullar ur frysen duger också. Som vanligt vid kyrkkaffen försöker jag se till att prata med någon jag inte känner. I Jakobstad förra helgen var det lätt men även idag fick jag hälsa på ett par jag aldrig mött; de var från Skellefteå och här för att senare under eftermiddagen deltaga i ett möte med andra som tillhör Ekumeniska kommuniteten Bjärka-Säby.

 

Buss hem och bara kort vila innan det blev bil till gudstjänst i Fridsförbundets bönhus. Ovanligt många upplevde jag. Och i jämförelse med kyrkan talar vi ju om helt andra tal. Även här ovanligt kort gudstjänst. Predikan bara av en predikant, Mikael. I avslutningsbönen nämndes den bilolycka med dödsfall som skett här i Luleå i helgen. Vänskapsband sades finnas mellan de drabbade och unga i Fridsförbundet.

 

har jag idag deltagit vid uppe i Sattajärvi (för den oinvigde: en by utanför Pajala). Då ingen av Luleås predikanter kunde deltaga så var ordföranden i Fridsförbundet mycket angelägen att jag skulle fara så det blev någon representation härifrån. Stefan övervägde också följa med men var tvungen avstå då han hade ett engagemang på hemmaplan på kvällen.

 

Skjuts fick jag av ungdomsvännen Lars-Erik Vikberg (predikant i sin hemstad Haparanda) som på fredagskvällen kommit med flyg till Luleå från något politiskt i Stockholm.

 

Lite ovant träffa en grupp predikanter numera. Jag är ju - allt sedan ungdomstiden för 50 år sedan - van att laestadianpredikanter är ett gäng gamla gubbar, åtminstone en grupp män äldre än jag. Nu är majoriteten yngre än jag. Vad är det som hänt?

 

Eftersom min chaufför skulle mot Haparanda efteråt stod mitt hopp till att ytterligare någon från Luleå/Boden/Piteå skulle dyka upp. Och så skedde. En yngre man representerande styrelsen i Luleå var på plats så jag kunde få skjuts hem.

 

En av debattpunkterna gällde särkalkar vid (stormötes)nattvardsgångar, vilket brukats två gånger under senare år trots att det aldrig varit vana i svenskkyrklig tradition. Men här finns ett inflytande från Finland och Norge. Givetvis tog jag chansen att tillsammans med Lars-Erik (som redan för länge sedan vädjat till mig att komma just för denna frågas skull) argumentera mot särkalkar av respekt för realpresensen, dvs Kristi verkliga närvaro i det välsignade (konsekrerade) brödet och vinet.Vid särkalkar blir det alltid några droppar kvar i varje liten bägare som bara slängs eller diskas bort. Nog tål vår Frälsare att han blod behandlas vanvördigt - han blev ju värre hanterad på korset - men för vår skull är det viktigt för att bevara vår vördnad.

 

Något lite nämnde jag också den syn som ofta funnits i vissa lutherska sammanhang: Kristi närvaro i brödet och vinet upphör när nattvardsgudstjänsten är slut. Den argumentationen brukar hänvisa till verkligheten att vi bara har löfte om Kristi närvaro i brödet och vinet i bruket vilket då tolkas som "så länge nattvardsutdelandet pågår" och då spelar det ju ingen roll vad man gör med det överblivna. Men då ska man komma ihåg att när Luther talar om nattvardens rätta bruk så är det rätta bruket att det välsignade brödet och vinet blir förtärt. "...oss till att äta och dricka". Det betyder att brödet och vinet fortsätter vara Kristi kropp och blod till dess det förtärts.

 

Denna goda nattvardsundervisning bjuder jag kära läsarna på.

 

Information gavs också om de samtal som skett mellan representanter för tornedalslaestadianismen och stiftsledningen/biskop Åsa Nyström. Det ifrågasattes hur meningsfullt det är att fortsätta dessa samtal.

 

Lite samtal också om det förslag till handbok för kyrkliga handlingar som arbetats fram (bygger på 1942 års kyrkliga handbok). Där blandade jag mig inte i debatten och det är väl känt för de flesta att jag tycker det bör vara prästerlig sakramentsförvaltning och om acceptabla präster tar slut bör man hellre vända sig mot Missionsprovinsen. Men jag orkar inte ensam "vända en atlantångare".

 

fick Simon idag (torsdag) från sin praktik å målarfirma i staden.

 

Då kunde vi passa på att fara till kyrkstugan och städa bort lite skräp. Vi var där några timmar bara men jag hann i alla fall se en av de råttor som nu lär springa omkring i kyrkstaden. Dock ej nära vår stuga denna gång.

 

------

 

Nu är det fredag och fortfarande ledig dag - för pensionär! Tidigt upp för färd till sjukhuset för magnetkameraundersökning. Man vill kolla om det finns tecken på att jag fortsatt får s k tior trots att jag knappt märker det. Magnetkamera ska ju vara obehagligt. Det låter och knackar. Men med hjälp av öronproppar och hörselkåpor hörde jag detta ytterst svagt. Man erbjuds också ta med egen CD så  man kan få behagligt önskat ljud i öronen. Själv valde jag OAS-rörelsens lovsångsskiva men av den hörde jag intet. Så dåligt hör jag numera.Tänk på det ni som någon gång önskar säga något till mig. Och tänk på att tala rakt framifrån så jag kan läsa på läpparna. Att komma från sidan och tänka sig tala direkt i hörapparaten hjälper inte.

 

Kort sväng hem och sedan månadens lunch med Mats och Bosse på Indian Garden. Clas Olsson sen och därefter promenad hem. Dock förbi Lena där jag satt några timmar. Vi kom bla annat att tala om Maria och hennes liv och sjukdomstid. Och död och evighetshopp. Första gången vi gråtit tillsammans. Både av sorg och glädje.

 

har jag varit borta. I Jakobstad i Österbotten. 

 

Aldrig varit där förrut. Men hade fått kallelse predika två gånger under höstmötet. Träffade jag inte någon jag kände - vilket jag gjorde, men inte så många - så träffade jag folk - betydligt fler - som presenterade sig som släktingar till människor jag känner i Luleå Fridsförbund. Ett stort utbyte således mellan Norrbotten och Österbotten.

 

God vän i fridsförbundet som själv kommer från Jakobstad erbjöd sig blir min privatchaufför när han hörde att jag skulle åka. Det tackar jag för. Vi åkte fredag eftermiddag och hem söndag afton. När jag kom hem var klockan 22 - trodde jag tills jag insåg att jag hade finsk tid på armbandsuret.

 

Logi och omhändertagande fick jag hos ytterst trevlig familj som tog hand om mig på bästa sätt. Inklusive bastu!

 

Lördagens gudstjänster och predikningar hölls i hörsalen på närbelägen skola, kvällens nattvardsgång och söndagens predikningar hölls i Pedersöre kyrka, som hade sådana likheter med Nedertorneå och Skellefteå landsförsamlings kyrkor att man direkt tänkte att det måste vara samma arkitekt, vilket en snabb s k googling bekräftade.

 

Lätt känna sig hemma i både gudstjänster och predikningar. Särskilt roligt att möta Johan Candelin som jag flera gånger mött i OAS-rörelsen. Idag talade han direkt efter mig.

 

(Nu är klockan sen. Fortsätter i morgon.)

---

 

Nu är det i morgon, om man utgår från igår alltså.

 

Det måste nu vara minst ca 15 år sedan jag träffade Johan Candelin. Väldigt roligt och uppmuntrande. Men precis som jag har han blivit äldre. Han valde tala sittande framför altarringen och gick inte upp i predikstolen.

 

I min första predikan talade jag över 1 Mos 22 där Abraham sätts på prov när Gud befaller honom offra sin son Isak och på söndagen över Josuas första kapitel där Gud efter Mose död befaller Josua och folket att inta det utlovade landet.

 

Mässa i Mariakyrkan, Sävast, skulle Mats leda idag om eftermiddagen. Då valde han skippa högmässan i Hertsökyrkan på förmiddagen. Detsamma gjorde jag och följde med honom.*

 

Det var fullständig högmässa inbokad av Bodens Fridsförbund. Ca 40 deltagare, varav några var vänner jag känner från Hertsökyrkan som nu slapp åka tur och retur Luleå för att få en acceptabel mässa.

 

Enligt vad Mats såg i statistikboken i sakristian hade det varit ca tio personer i förmiddagens mässa. Tänk om Bodens pastorat kunde tillsätta en manlig präst med acceptabel predikoförmåga** i Sävast, då kunde kanske den fyrfaldigt större eftermiddagsförsamlingen infinna sig till förmiddagarnas ordinarie mässor - så som det till stor del var på den tid då Roland och Olof var präster.

 

Men ett sådant vänligt tillmötesgående mot laestadianer kommer knappast på fråga. Det är väl i Boden precis som jag många gånger - dock inte exakt alltid! - upplevt den kyrkliga och prästerliga attityden i Luleå under 40 prästår: laestadianer betraktas inte som riktiga gudstjänstfirare utan ses som "bara laestadianer". (De sista två orden uttalas med ett icke överdrivet men likväl högst märkbart föraktfullt tonfall.)

 

 

* enligt tidigare schema skulle jag predikat hos Luleå Fridsförbund idag men fick ledigt redan för många veckor sedan då det dels lagts in en mässa om några veckor som jag ska leda och jag dessutom fått kallelse hålla två predikningar i Jakobstad till helgen. Mina krafter är inte längre en 30-årings!

 

** kandidat har inte saknats (han bor dessutom i Sävast!)  men ratades av ansvarig ledning/kyrkoråd på grunder som för min ringa person framstår som fullständigt obegripliga.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

blev det idag.

 

Tänkte först heldag och frågade Simon om att följa. Men han hade annat göra. Då hamnade jag i läsfåtöljen. Lite tveksam fara ensam så lätt som jag vinglar omkull numera. (Förra lördagen vinglade jag verkligen omkull. Tur att både Jonas och Simon var med då).

 

Men framåt lunch fick Simon lust åka dit så då gjorde vi det. Ägnade oss mest åt spikrensning av bräder vi förra veckan rev från innertaket. Kaffe och fika också givetvis. Travade de spikrensade brädorna under presenningen där vi redan har de tjocka golvbrädorna.

 

Hem sedan och surströmming till middag till vilken Lena med assistent (från Eritrea)  infann sig. Givetvis övertalade vi Fatma att smaka en liten bit surströmming. Det var ingen succé. Hon nöjde sig med potatis, tunnbröd och lök. Men vi tre svenskar åt surströmming med god aptit. Och till kaffet en god äppelpaj som Lena hade med.

 

1. Till hörcentralen Tekniska hörselvården på Sunderby sjukhus för att få ett litet fel på ena hörapparaten ordnat. Det gick snabbt och var lätt fixat.

 

Kaffe sen i caféet Källan. Där satt jag en bra stund och tänkte på alla gånger vi varit där med Maria. Så om caféet konkursar - skyll inte på familjen Lindahl. När jag satt där - på plats jag alltid väljer om den är ledig - så drabbades jag verkligen av insikten att nu är Maria borta.

 

2. Sen for jag förbi kyrkstugan och lastade de åtta fulla sopsäckarna med lindrev, rockwoll och sågspån som Simon fyllde i lördags och tog med dem till återvinningscentralen -Risslan där de hamnade i en container.

 

3. (Efter middagen) for jag till bönhuset för samtalskväll. Inga punkter på dagordningen som väckte oenighet. Men så var det också bara ca 25 närvarande. Jag blev ombedd leda avslutningsbönen.