Torbjörn Lindahl

blev det det idag (fredag) på det som hände igår (torsdag). Nu blev det omhändertagande av div av mammas ägodelar som stått i mitt vardagsrum sedan några av oss (först äldre syster och jag, sedan jag och två vänner, sedan - jag låg då mest hemma och vilade - yngre bror och min äldste son tömde lägenheten i äldreboendet och körde somt till sopstation, somt till second hand-butik och somt hem till mig.

 

Det var en del av det senare som vi nu tog hand om. Bröderna infann sig om morgonen och med en snabbhet och effektivitet som jag knappt trodde var möjlig plöjde vi oss igenom kartonger med porslin, glas tornedalsskedar, dukar, vaser, tavlor mm i det oändliga. Dvs allt sådant som vi vid urstädningen på äldreboendet tänkt att det vore lönt att spara för senare fördelning och därför påpassligt placerat hemma hos mig.  Allt som stått i det odiskutabla valet mellan sopsäck och second hand tog storasyster och jag hand om redan för flera veckor sedan. Den noggrannare rensningen i bröders 

gemenskap innebar ändå att det blir ett billass till desamma ställena.

 

Efter lunch i stan i gemenskap med kvarvarande övrig släkt fick svägerskorna följa med och agera experter vid genomgång av dukar och kaffeserviser och smycken.

 

Att vi istort sett kunnat genomföra delningen i god sämja, beror det på osedvanligt generösa hjärtan - var så god, tag det du - eller på att alla redan har vad dom behöver - nej inte en massa silverbestick - det kan man ju fundera på.

 

Nu återstår föräldrarnas alla bilder + lite annat smått och gott och de resterande möblerna. Allt det står fortfarande  kvar här - trots det klargörande beskedet från mig till syskonen redan veckan efter mammas död: allt som står kvar i mitt hus mer än ett dygn efter begravningens slut - utan något tydligt besked om vem som vill ha det - kommer automatiskt att anses ha övergått i min ägo. Att möblerna står kvar här är följdriktigt. Jag är nog den i syskonskaran som mest tänker att man bara inte kan göra sig av med soffgruppen som fortfarande är i acceptabelt skick (renoverad en eller två ggr) trots att den är 100 år (morfar och mormors) och den hallmöbel (hörnskåp och byrå) som mamma och pappa lät en snickare måttillverka för lägenheten på Smedjegatan.