Torbjörn Lindahl

Ett uttryck som min tidigare (80-talet) chef i Gammelstad, Alf Hansson, brukar citera från någon bekant som ställt frågan vad han nu ägnar sig åt som pensionär.

 

Att saker och ting har en allt större tendens för varje år att hamna någonstans där dom inte borde vara, eller någonstans där dom iofs mycket väl kunde ha rätt, ja rent av anledning befinna sig men det finns ingen levande själ i huset som har någon aning om var den rätta platsen är, det händer allt oftare.

 

Tilltagande problem alltså!

 

Men idag slogs alla rekord. Hur många gånger jag genomsökte övervåning och nedervåning, sovrum och vardagsrum, kök och badrum, micro kylskåp och frysskåp; bokhyllor, hallbänk, badrumsskåp, byråer och nattygsbord, papperskorgar och toalettstolar - det har jag för länge sedan tappat räkningen på.

 

Till slut kände jag mig tvungen gå ut och kolla om jag vid gårkvällens sista biltur glömde  mobilen i bilen trots att jag kände mig tämligen säker på att jag haft den i handen och surfat lite samtidig som jag igår kväll satt och såg den tre timmar långa fantastiska dubbelkonserten med tenoren Jonas Kaufmann. Men så glömsk som jag uppenbarligen börjar bli bör inga onödiga risker tas.

 

Alltså: mot (inte Sherwoodskogen utan) bilen!

 

Och vad händer då? Ett mycket bekant ljud hörs!

 

 

Måste alltså befinna sig någonstans i min omedelbara närhet. S k sensitivitetsbesiktning (= känna på fickorna)  avslöjar ett den platsen är höger bakficka.