I stort sett bara en liten bisats i förförra inägget ledde till ett meningsutbyte i kommentarsfältet om andlig enighet och oenighet, i all synnerhet i relationen katoliker-lutheraner.
Jag tvingas väl erkänna att Luther och den tyska reformationen aldrig intresserat mig särskilt mycket. Ärligt talat har jag nog alltid tyckt att Luther är en ganska burdus och bråkig typ. De möjligheter jag hade till fördjupning under de kyrkohistoriska studierna satsade jag mer på väckelsetiden i vårt land (1800-talet). Men det var ju när jag var ung och riktigt laestadiansk. En av de mer positiva bedömningarna av Luther som jag på senare tid träffat på är i en katolsk bok där den katolske författaren vill uppvärdera Luther genom att kalla honom "a Prophet to the Catholic Church".
Den svenska reformationen har intresserat mig en aning mer. Men då får jag erkänna att min ingång i den präglats väldigt mycket av Bo Giertz beskrivning där han betonar att ingen ny kyrka bildades i Sverige utan att det var den gamla kyrkan som reformerade sig själv. Och som behöll så mycket som möjligt av den gamla kyrkans liv och tradition och liturgi. Den svenska mässans "O Guds Lamm" tex kan ju fortfarande sjungas på samma melodi som den latinska texten. För att nu ta ett exempel.
Men när det gäller andlig splittring i allmänhet och kyrklig splittring i synnerhet så vill jag uttrycka:
Om man ska bedöma en splittrings allvar och "nödvändighet" så kan man inte bara lyssna till vad parterna säger om varandra efter det att splittringen är ett faktum utan till vad de säger innan splittringen är fullständig, dvs då de fortfarande strävar efter att överbrygga den. Så länge parterna har en vilja att överbrygga den begynnande splittringen och tror det är möjligt så kommer dom att tolka varandra i så positiva termer som möjligt. Men när splittringen redan upplevs oåterkallelig - och parterna dessutom bär det dåliga samvetet över att ha syndat mot Jesu bud om att vara ett! - då måste dom ju motivera splittringens nödvändighet genom att framställa den andra parten som totalt omöjlig eller helt okristen (det är ju enda sättet att komma undan domen över splittringens synd). Tyvärr tror jag att många som skaffat sig sin bild av reformationstiden tex genom Luthers postillor ofta får höra en Luther som redan gett upp med påven och katolikerna och därför är mycket mer kritisk.
Vill man däremot lyssna till reformationens mer ursprungliga grundintention är det bättre att läsa Augsburgska bekännelsen (Confessio Augustana) från 1530* vilken skrevs i en anda av förhoppning att den begynnande splittringen skulle kunna övervinnas. Augustanas grundbudskap är: vi håller fast vid den gamla kyrkans tro men har bara rensat bort några missbruk som smugit sig in. Där finns inget av tanken att den romersk-katolska kyrkan inte skulle vara kristen.
* den viktigaste skriften i den lutherska bekännelsen efter Skriften och de gamla trosbekännelserna, vilka vi delar med alla stora kyrkor i världen