Torbjörn Lindahl

går det framåt. Även om jag inte gör något praktiskt utan mest ägnar mig åt att betala räkningar och rekvirera bidrag från Länsstyrelsen.

 

Enligt telefonkontakt är nu avsevärd del av stugan uppmonterad i stor lada som timmermännen disponerar i Sikfors. När allt är ok tar de ner den igen för slutlig uppmontering på plats i Gammelstad. Timringen var som sagt i avsevärt sämre skick än som först bedömdes. Närmare 3/4 av timringen blir ny.

- Det blir så snyggt så du kan nästan skippa panel på utsidan, var budet. Bara måla med Falu rödfärg. Nog håller timringen i 100 år även utan panel. 

 

Vi får se. Panel på in- eller utsidan vill man väl ha. Gör ju lite för isoleringen. Och visst skulle det vara fint med vitmålade timmerväggar på insidan(?). Dessutom har vi redan beviljats bidrag till ytterpanelen. Vore ju synd inte utnyttja det.

 

Kommande vecka gör nog Simon och jag en tur till Sikfors och beser stugan i nuvarande skick.

 

Ingen högmässa idag. Istället satsade jag på gudstjänst I bönhuset kl 16, vilken jag själv ledde. Predikan och nattvard. David och Mikael (predikanter) distribuerade. Ca 175 kommunikanter.

 

Ingela, som kan kyrkvaktmästeriet från Hertsökyrkan, var behjälplig med det praktiska. Tack för det!

 

Att stå stilla i predikstolen går bra. Likaså att stå bakom altaret (versus populum). Svårigheten är förflyttningar. Därför dubbelhjälp med distributionen. Och att jag ännu saknar hörapparaterna gör ju att jag hela tiden känner mig som inbäddad i bomull. Hör ingenting.

 

Men som jag tidigare sagt, vid kyrkkaffet blir det bättre, man slipper allt bakgrundssorl och om bara den som talar till mig gör det korrekt så går det bra. I afton t o m så bra att vi var tre som blev kvar sist i matsalen inbegripna i djupa personliga samtal. Sådana skulle vi ha mer av.

 

Upplever mig extra handikappad, jag saknar mina hörapparater. På måndag blir det fyra veckor sedan jag lämnade in dem på hörapparatsverkstaden i Sunderbyn. Uppladdningsbara så man behöver inte ständigt köpa batterier. Smart, trodde jag. Men vad jag då inte visste när jag fick dem var att också de uppladdningsbara batterierna har begränsad livstid, ca två år. Och när dom är slut måste apparaterna skickas till tillverkaren för byte. "Två veckor" var budet för fyra veckor sedan. När jag för en och en halv vecka sedan ringde och frågade så preciserades två veckor till "tio arbetsdagar".

 

Nå, i måndags när jag var upp på verkstaden igen, fick jag budet "att dom är skickade". Nu har det gått en arbetsvecka till. Hur lång tid behöver Postnord på sig? Borta är tydligen den tid då brev kom fram dagen efter. Nu skickas tydligen apparaterna tillbaka till sändande verkstad för notering av serienummer om något blivit utbytt. Då vädjade jag:

- Posta dem då inte till mig för då går det en vecka till, utan ring direkt så kommer jag inom 30 minuter.

 

Men än har ingen ringt. Har dom tappat lappen där dom skrev upp mitt nummer? Eller skyller vi återigen på Postnord?

 

Nå, dessa veckor utan hörhjälpmedel har gett vissa insikter. När jag sitter på kyrkkaffe så slipper jag allt bakgrundsslammer och hör då nästan lättare den som sitter mitt emot mig. OM personen talar rakt mot mig och inte vrider bort ansiktet ens för ett ögonblick .

 

Även med Tv:n blir det annorlunda. Inte lika kul titta då man inget hör. Då har det blivit mer bokläsning istället. Därför som jag nyss på kort tid berättat om fyra böcker jag läst. Jag har fler intressanta på gång. Ska jag för kära läsarnas skull önska att hörapparaterna dröjer så får ni recensioner av goda böcker?

 

I morgon predikar jag och firar mässa på Fridsförbundet. Det lär nog gå även utan hörapparater. Jag ska ju mest tala, inte lyssna.

 

Som för en gångs skull infaller på exakt rätt datum 2 febr, fyrtionde dagen efter jul trots att vi, sedan årtionden, firar dagen på närliggande söndag. Idag var det alltså söndag på exakt rätt datum.

 

Tillika min äldsta dotters födelsedag, 46 år idag. I grattis-sms skrev jag "nu är du så gammal som jag (tror att jag är)."😄 Bil med Mats till Hertsökyrkan där han ledde mässan och predikade. Gedigen predikan som alltid av Mats. 48 deltagare såg jag i statistikpärmen när bytte om i sakristian efter gudstjänsten. Jag hade alltså biträtt Mats i distributionen.

 

Trevligt kyrkfika som vanligt, men särskilt roligt att i gudstjänsten möta en kvinna vars dotter sjöng i samma kör - dåvarande domkyrkoorganisten Rolf Erikssons Unga kören - som mina tre äldre barn sjöng i för drygt 30 år sedan. Man minns! Inte helt senil ännu alltså. Men det är ju iofs närminnet som ofta sviker först. Som t ex varje gång jag greppar mobilen och glömmer vad jag skulle göra med den. Tur för kära läsarna att jag nu kom ihåg att det var bloggen som gällde.

 

Väl hemma tog vi en promenad. Simon följde med.

 

Hade egentligen övervägt bönhuset oxå men avstod då jag knappt hör något då jag inte kan lyssna via hörslingan.

 

Idag avskedspredikade domprosten Charlott Rehnman i högmässan i domkyrkan. Hade velat vara där också. Får ta enskilt avsked på annat sätt. Ett antal år hann jag ha Charlott som chef. Mot mig var hon alltid just. Inget att klaga på henne personligen. Jag får väl bjuda på lunch någon gång som tack.*

 

* jag vet ju att du läser denna blogg, Charlott!