Torbjörn Lindahl

blev det i helgen. Har varit hos yngre bror (och svägerska) i Umeå och fått pröva den bastu han färdigställde under förra året. Det har varit ett långvarigt projekt. Det är bortåt 8 år sedan han rev ut den gamla pga fuktskada. Förra våren var jag hos honom en helg och bidrog i arbetet. Men först nu fick jag se det färdiga resultatet. Och testa. Till full belåtenhet.

 

Det var nära att resan inte blev av. I torsdags meddelade brodern att han var ganska förkyld men på fedagen bestämde vi att jag ändå kunde komma som planerat. Det är ju bara var fjärde vecka jag har helledig helg så det gäller att passa på. Bastukväll när jag dök upp vid 20.30-tiden på fredagen.

 

Under lördagen tänkte jag även passa på att besöka tvillingbror (och svägerska) som också bor i staden med alla björkar. Då fick jag veta att dom under eftermiddagen tänkte besöka gammal kamrat* till oss båda som fyllde 60 år. Efter snabbt införskaffande av present** anslöt jag. Trevligt. Återberättade på gratulationshälsningen*** en tanke jag mött: att det är först vid 55-65 års ålder som vi nått den mognad att vi kan utföra det verk som Gud redan tidigare utsett oss till. Allt vi gjort därföre är bara lärospån. Fick vid kaffebordet också samtala med f d socialdemokratisk minister som nu är förtroendevald i en av Ume-församlingarna. Noterade till min glädje att fd ministerns hustru helt bejakade när jag framförde den Frimodig Kyrkliga kritiken mot strukturbeslutet i kyrkomötet i höstas: det blir ett oacceptabelt demokratiskt underskott när församlingsråden utses uppifrån av pastoratsfullmäktige.

 

Om aftonen åt jag middag hos tvillingbrodern och beslöt sova där då yngre brodern ringde och meddelade att han blivit ännu mer förkyld.

 

På söndagen gick vi i kyrka där delar av nya handboksförslagets alternativ prövades. Jag kan väl inte säga att det på något sätt ökade min lust att införa nyordningarna.

 

Efter kyrkkaffe återvände jag till yngre brodern som nu blivit lite bättre igen. Och plötsligt tyckte vi att vi kunde ta en bastu igen i väntan på middagen. Ytterst lämpligt för mig som just skottat hela hans gårdsplan.

 

Hos min lillebror och svägerska har jag bott kortare eller längre tid åtskilliga gånger. Men vad vi för länge sedan tillsammans konstaterat är att jag när jag gjort det egentligen haft ett annat ärende. Antingen

 - vara på väg bort eller hem och då passat på att titta in

eller (särskilt för ca tio år sedan och en gång igen för ca fyra år sedan)

- bott över pga dotters sjukhusbesök (han bor på gångavstånd från sjukhuset).

 

Nå, detta har resulterat i att vi insett att jag aldrig har kommit till honom  för hans egen skull. Nu skulle det äntligen vara dags för det. Men när vi i fredags satt i bastun så kom han på att jag är ju inte där enbart för hans skull utan för att prova bastun. Så var det besöket förstört! Men när jag nu återkom i dag på eftermiddagen istället för att fara direkt hem från äldre brodern så tyder ju det på att jag bara kom för min lillebrors skull. Eller...? Eller ska man frukta att jag återkom med baktanken att jag kunde få ett bastubad till....?

 

Jag förstår nu varför människan inte kan rättfärdiggöra sig genom gärningar. Inget är fullkomligt!

 * inte min gamle kamrat. Snarare min tvillingbrors gamle kamrat. Men vi var ett gäng alla fyra.

 

** till den som "har allt" köper man antingen något som vissnar eller något som blir förtärt. Jag valde det senare.

 

*** jubilaren betygade att det var betydligt roligare att få ett personligt besök än att få en fuskhälsning via Facebook vilket min gamle kamrat försökte beröma sig av i telefonsamtal med mig