Gudstjänst och bio blev det idag. Men kära läsarna behöver inte frukta. Jag var på två gudstjänster och ett biobesök så min fromhetskvot ligger på plus. Dessutom var filmen jag såg den om Olof Palmes liv vilken inte är en vanlig världslig spelfilm utan snarast ett hopklipp av avsnitt ur åtskilliga Aktuellt- Rapport- och valvakesändningar vilket ju måste betraktas som synnerligen tillåtet (att skaffa sig kunskap om samhället), ja, snarast betraktas som en skyldighet för en människa som ska vara en god lutheran och kunna fylla sina förpliktelser i det världsliga regementets sammanhang.
Alltså ligger min fromhetskvot med råge på plus!
Puuh!
Firade som vanligt högmässa i Hertsökyrkan på förmiddagen. Ovanligt många deltagare, 64, enligt kyrkvärdarnas räkning. Det beror på att några familjer kommit för att få barnbiblar till sina barn, familjer som av olika skäl inte kom till den ordinarie barnbibelutdelningen förra söndagen. Flera laestadianfamiljer. Välkomna tillbaka. Jag tycker att de laestadianska familjerna aktivt skulle besluta sig för att med regelbundenhet gå i högmässan, inte bara fira mässa vid "egna" samlingar. Men ska man gå i mässa mer regelbundet så behöver man nog lära om en aning i sin syn på mässan: den är något som hör det "vanliga" livet till, inte en ytterst speciell, starkt känslomässigt präglad, jättegudstjänst så som det ofta blir på lördagskvällar på stormötena. Kollega och god vän hjälpte mig distribuera. Vi uttryckte ömsesidigt till varandra vilken glädje det är att får fira mässa tillsammans med en kollega i verklig andlig gemenskap i "Ande och sanning". Ytterligare kollega fanns bland gudstjänstfirarna. Fortsätter det så här får vi snart börja ta in extra stolar, säger jag som är den som för ett antal år sedan drev att vi skulle väsentligt minska stolantalet så kyrkan inte skulle se så ödslig ut när det var få deltagare. Kanske är det en bra princip: färre stolar så upplever man att det är fler deltagare,* då blir det roligare så då kommer det fler, då kan man ta in stolar igen.
Senare på eftermiddagen blev det besök i bönhuset. Även i fredags var jag där för att få lyssna till en av predikanterna som talade om "andliga fäder", både ur den lutherska kyrkans historia och även ur den laestadianska väckelsens. Han hänvisade bla till boken Ödemarksprofetens lärjungar som handlar om den äldsta generationen laestadianska lekmannapredikanter. Har själv läst boken flera varv sedan jag fick tag i den för flera årtionden sedan. Klart läsvärd. I fredags lyftes bl a predikanten Posti-Heikki fram. En man som hade en bok som allmänt kallades spegelboken i vilken han hade hemska bilder av olika vilda djur. Hans "predikningar" till människor bestod bla i att visa för dem vilka otäcka djur de i sitt syndaleverna liknade (tjuvar var vargar och rävar tex). Tänk vilken kraft den Helige Andes närvaro hade när blotta förevisandet av en sådan bild kunde binda människors samveten så hårt att dom måste söka befrielse genom att få syndernas förlåtelse. Nå, idag var det ingen spegelbok. Vi fick bara spegla oss i ordet, både det lästa och det förkunnade. Och vi satt på bänkar, inte på stolar.
Bekvämaste stolar var det givetvis på biografen. Alltså satt jag bekvämt och såg på Palme. Får väl erkänna att jag aldrig riktigt gillade honom. Intressant att få inblick i hur Palme (och även Feldt) egentligen ogillade löntagarfonderna men var tvungna gå med på dem för att inte en oreparabel spricka skulle uppstå mellan facket (LO) och partiet. Sådan möjligheter att se in i det interna, för allmänheten dolda maktspelet - det gillar jag.
Men så bekväma stolar som på bio vill man inte ha i en kyrka. Där ska man nämligen inte slappna av utan vara aktiv. Jag förstår varför traditionen att stå under hela nattvardsliturgin så snabbt slog igenom i Hertsökyrkan när några deltagare frivilligt började med det: stolarna är obekväma. Snart kan vi göra som de ortodoxa: slänga ut stolarna helt.
* har flera gånger försökt få arbetskamraterna i Björkskatakyrkan att se värdet i att slänga ut lite stolar.