Laestadianer och Rosenius
Nu till något helt annat - igen!
Jag har ofta hävdat att den laestadianska prediko- och själavårdstraditionen innehåller många djup och rikedomar. I mitt personliga vittnesbörd om mitt möte med laestadianismen som jag skrev för några år sedan så nämnde jag detta. Jag påstod i slutet av det långa blogginlägget att när jag i möten med kristna som inte känner denna tradition berättar hur man bland laestadianer utlägger tex vissa bibeltexter så blir lyssnarna alltid intresserade och faschinerade.
En sådan sak är ju berättelsen om den förlorade sonen (Folkbibeln: den återvunne sonen!) Där finns ju fr a den laestadianska specialitén att betona att det inte är faderns själv som ikläder sonen den bästa klädnaden (rättfärdigheten) utan att han "delegerar" det till sina tjänare, dvs de kristna. Gud förlåter genom sin församling där förlåtelsen predikas (= avlösning ges). Liknande utläggning kan i ock för sig finnas även bland högkyrkliga som också läser in bikten här men då givetvis ser tjänarna som prästerna.
En annan sak gäller svinavaktandet i det främmande landet. Många gånger har man hört det utläggas som exempel på den bortavarande sonens yttersta förnedring i syndalivet. Att leva i utsvävningar med skökor och att vakta svin tycks gå på ett ut. Men i laestadiansk utläggning är det annorlunda. Där ser man svinavaktandet som ett exempel på hur sonen försöker göra något åt sin situation. Det är alltså omvändelsens första primitiva steg. Välment men missriktat. Pengarna är slut, nu måsta man göra något i egen kraft: egenrättfärdighet alltså. Att hamna "under lagen", som man förr sa.
En ytterligare detalj som man här i nordanland betonat gäller skillnaden mellan den bön som den återvändande sonen stavar på under sin vandring hemåt och den bön han faktiskt ber när han till slut möter fadern. Många gånger har jag i samtal noterat att människor inte ens lagt märke till att det är en skillnad.
På vägen hem tänker han:
Fader jag har syndat mot himmelen och inför dig.
jag är inte längre värd att kallas din son.
Låt mig få bli som en av dina legodrängar.
Här har jag tom hört utläggningar som låter bönen om att få bli en legodräng vara ett exempel på sonens ödmjukhet.
Tvärtom, kära vänner.
Bönen om att få bli en legodräng är uttryck för egenrättfärdighet. Han vågar ännu inte tro så helt på det oförskyllda evangeliet att han kan tänka sig att han får bli totalt återupprättad. Alltså tänker han sig en sits där han i alla fall får göra lite nytta = förtjäna rättfärdighet i egen kraft.
Men när han kommer hem och mötts av fadern och får hans omfamning, då är den sista delan av bönen borta. Då - när han verkligen mött faderns kärlek - vågar han tro helt på evangeliet. Bland laestadianer brukar man även ta det faktum att det är efter faderns omfamning som legodrängstanken försvinner, som ett uttryck för sanningen att det är evangeliet - inte lagens hammare - som åstadkommer den slutliga förkrosselse där allt vårt eget är utelyckt.
Som sagt, många gånger har jag berättat om dessa utläggningar för både lågkyrkliga och högkyrkliga och - inte utan viss förvåning - noterat att man aldrig tänkt i dessa banor.
Döm då om min förvåning när jag igår kväll läste i Rosenius dagbetraktelsrer. Jag sov i kyrkstugan och där läser jag alltid Rosenius (man ska ju vara llite gammaldags i denna kulturmiljö). Alltså Rosenius 14 maj, övre delen av andra sidan:
...märk även: förlorade sonen sade: "Gör mig såsom en av dina legodrängar." Detta vara hans egenrättfärdighet och otro. Han menade icke, att han av idel nåd kunde återfå hel barnarätt, utan att han måste först tjäna sig upp hos sin fader. Detta inträffar ännu alltid på dem, som göra bättring; men då är det att märka, att fadern icke vid denna villfarande välmening fäster någon uppmärksamhet. Det heter: "Då sonen ännu var långt ifrån (hade icke hunnit bedja en enda bön, icke gråta en enda tår, icke göra en enda tjänst) såg honom hans fader och begynte varkunna sig över honom och lopp emot honom, föll honom om halsen och kysste honom."
Till min oförställda glädje noterar jag att kanske också Rosenius har "fattat kristendomen"!
Jamensåfiffigt!!
Själv mötte jag inte saken - alltså skillnaden i den hemvändande sonens bön - i L-sammanhang. Däremot ärvde jag efter min hulda far-moder Rosenii samlade skrifter i fyra band och snappade upp tanken någonstans där.
Hur det är med L-ianerna vet jag inte men jag tycker det är trist att många så kallade R-ianer så omsorgsfullt nuförtiden glömt så mycket av R:s radikala evangelium.
När jag har predikat över texten om den återvunne sonen har jag framhållit att han ville tjäna fadern för att få tillbaka sin plats i hemmet. Jag har även framhållit att han glömde be om att bli en daglönare. Rosenius är en av mina lärofäder.
"Till min oförställda glädje noterar jag att kanske också Rosenius har "fattat kristendomen"!"
Så har då ljuset äntligen gått upp även över Norrbotten...
Du menar att du inte läst den där roseniusbetraktelsen förut? Illa, illa...
Läs mer Rosenius du så kommer solen att lysa så måste köpa solglasögon
Kanske är det därför som jag känner sådan frid och glädje i Kyrkstugan - för att det är där som denna sanna andliga solens ljus lyser över mig då jag varje dag jag är där läser en Roseniusbetraktelse.
Jag har även ett ex av dagbetraktelserna i hemmet, men den står i en bokhylla i trappavsatsen till övervåningen där jag förvarar lutherpostillor, laestadiuspostillor, schartaupostillor, Olaus Petris samlade skrifter, Arndts sanna kristensdom, Schrivers själaskatt och annat sådant som jag aldrig läser men som fungerar som garantibevis för min renlärighet när prästkollegor kommer på besök och botaniserar i bokhyllorna.
Kanske får jag lov att flytta ner Rosenius i vardagsrummet eller köket så solen lyser lite mer över min vardag.
Jo, jag minns nästan allt av förklaringen av texten om den förlorade sonen. Men man måste nog vara född i laestadianien för att hänga med i svängarna, nutidsmänniskan som dimper ner i ett sånt sammanhang fattar kanske inte så mycket. HAR DU TÄNKT PÅ DET???
Det är klart att om en människa utan tidigare kunskap* i kristendomen plötligt "dimper ner" i ett sådant sammanhang så är det mycket hon inte fattar. Hur skulle det kunna vara annorlunda? Men då finns det ju också något att växa in i. En spännande framtid således.
I de alphagrupper med forstättningsgrupper som jag fått förmånen vara med i under flera år nu, har man sett flera exempel på hur människor starkt växer till i kunskap och insikt.
Det viktiga till att börja med är inte att alla "nutidsmänniskor" förstår allt redan från början utan att präster, predikanter och själasörjare visar sig ha den rätta insikten i det andliga livet. Och sättet att utlägga tex denna text kan vara ett test på predikantens egna insikter.
- - - - - - - -
* ibland tror jag dock att vi tenderar att nedvärdera "nutidsmänniskans" förmåga att förstå. Även om många i vårt land idag givetvis saknar kunskaper i kristendomen så är dom tillräckligt allmänbildade och intellektuella för att kunna förstå även främmande sammanhang. Har man gått på högskola/univeritet (vilket många gjort idag) så bör man i den vetenskapliga andan ha uppövat viss förmåga att följa med i resonemang och se större linjer även om vissa detaljer är vita fläckar.
Det finns ibland i vår kyrka en tendens (mer generell upplevelse från min sida, ingen speciell udd mot Maria) att inte kunna hantera intellektuella människor. Vi tror att alla "icke-kristna" måste tilltalas på ren söndagsskolenivå.
För att driva lite på samma spik som senaste kommentaren:
Någon sa nån gång i ett sammanhang där jag var - och sedan har jag använt det till exempel när jag fått uppdrag att förbereda teolstuddar för praktik och annat: "Ibland agerar vi som predikar som om de som lyssnar har en massa förkunskaper om nåd, frälsning, helgelse och allt - men saknar förmågan att tänka. Det är precis tvärtom. Överskatta därför inte förkunskaperna, underskatta inte tankeförmågan!"
