Torbjörn Lindahl

med underrubriken Stillsamma reflektioner över tidens gång och föränderlighet var det ämne som Dag Sandahl gett mig att tala över på problemfestivalen på norra Öland. Jag kommer här att skriva ner vad jag minns av mitt föredrag utifrån mina stolpar. Möjligen med något litet förklarande tillägg här och där.

När Dag gav mig ämnet blev jag lite förvirrad. Stillsamma betraktelser brukar inte riktigt vara min grej. I telefonsamtal gav dock Dag en ny vinkling till ämnet: Så tänkte vi (underförstått:när vi blev präster) - så blev det. Vilka "vi" exakt skulle avse definierades inte. Jag får alltså utgå från mig själv.

Jag tänkte att detta föredrag klarar jag i två meningar:

Vad tänkte jag? Nu blir det väckelse!
Vad blev det? Pannkaka

Därmed är föredraget slut. Tack, för er uppmärksamhet. Men nu skall jag göra det som Paulus uppmanar sin unge medarbetare Timoteus att göra: återuppliva den nådegåva som givits vid den apostoliska handpåläggningen; och den nådegåva som alla präster får i prästvigningen är att snacka vidare i trettio minuter om det som kan klaras på två.

Som bakgrund vill jag säga något om vem jag är. Präst i Luleå sedan trettiotvå år. Uppvuxen i ett kyrkligt hem utan prefix (låg- hög- kyrklig el dyl), med allt det vanliga som söndagsskola, Kyrkans ungdom, KGF. Men senare under livet har jag träffat på fr a tre andliga strömningar som starkt påverkat mig:

* ungefär med början i slutet av tonårstiden den laestadianska väckelsen genom den radikala ungdomsväckelse som då gick över (särskilt norra delen av) stiftet (jag har berättat om det i ett tidigare inlägg)

* senare och delvis parallellt högkyrkligheten, den liturgiska förnyelsen. Givetvis betydde det mycket bara att komma till Uppsala och det rikare gudstjänstlivet där. Gudstjänsterna i St Ansgar har gett mig ett grundideal för mässans gestaltning som jag ännu bär med mig. Läsningen av Bo Giertz Kristi kyrka var också en ögonöppnare för vad Kyrkan är och vad hennes djupa rikedomar är. Det finns kanske ingen enskild bok som påverkat mig så mycket som den.

* den tredje pusselbiten: den karismatiska väckelsen. I några omgångar har jag nosat i dess ytterkant men det är fr a genom mötet med OAS-rörelsen de sista tio åren som den biten fallit på plats i mitt liv.

Alltså, vad tänkte jag, vad tänkte vi? Och när jag nu försöker svara på det så betyder det inte att jag siktar på något som jag i dess helhet tänkt vid ett och samma tillfälle, utan vad är det för visioner, drömmar, mål som jag, och andra med mig, haft på grund av de inflytelser vi påverkats av under årens lopp?

1. Vi tänkte att vi tillhörde Bo Giertz kyrka -
- en kyrka som ville leva i kontinuitet med sin tradition; en kyrka som värderade sitt andliga arv från fornkyrkan, reformationen och folkväckelsernas tid.

Men vi fann att vi levde i KG Hammars -
- en kyrka som utan att blinka (som det verkar) gör tvära brott mot sin tradition och som inte känner sig förpliktad mot någon Sanning eftersom ingen sådan finns.*

2. Vi trodde att vi levde i en vid kyrka som rymde olika andliga traditioner som ömsesidigt berikade varandra.
Det är ju i en sådan kyrka jag vuxit upp. Där jag kunnat möta de olika andliga traditioner som berikat mitt liv utan att behöva konvertera. Kyrkan har rymt dem alla. Och kyrkan har - genom sina egna institutioner och verksamheter - kunnat vara bro för detta ömsesidiga utbyte. KGF är ju ett härligt exempel. Där kunde vi lågkyrkliga frommisar från norrbotten möta de högkyrkliga kronobergarna i Växjö stift och inse att vi hade mer gemensamt än vi först trodde.

Men idag lever vi i en kyrka där många av de andliga rörelserna inom kyrkan inte längre kan använda den officiella kyrkan och dess organ som kanaler för ett utbyte. Snarare sitter dom som mer isolerade öar. Utbytet sker mer i inofficiella sammanhang (Linköpingsmötena, Frimodig kyrka mm)

3. Vi trodde på en fri, vital kyrka
Därför stödde vi tanken på "kyrkans skiljande från staten". Vi trodde att kyrkan själv skulle vitaliseras när statens bojor var borttagna.

Istället fick vi en kyrka som är mer snärjd i politiseringen än någonsin tidigare. På många sätt har vi gått ur asken i elden.

4. Vi trodde på Mission i retur.
Vi tänkte att det var sant det som så vackert sades från missionsorganisationen och kyrkan att nu skulle vi få tillbaka av dem som förut varit beroende av oss. Vi trodde att vi skulle lyssna och låta oss påverkas.

Istället blev mission i retur mest dekoration och när det kommer till kritan så vägrar vår kyrka lyssna på "de andra".**

5. Vi trodde att ett ekumensikt närmande till de historiska kyrkorna skulle fortsätta.
Vi hade kommit en bra bit på väg genom 86 års handbok,*** och dåvarande ärkebiskop Verkströms besök i Rom var ett stort ekumeniskt framsteg

Istället ser vi en kyrka alltmer isolerad. En kyrka oförmögen att lyssna.

Men av alla dessa punkter där drömmar ställs mot verklighet så är de som berör mig personligen mest de som handlar om livet inom vår kyrka: kyrkans oförmåga att se, uppskatta och ta tillvara de positiva bidrag till kyrkolivet som de olika väckelsetraditionerna bär med sig.

Varför har det blivit så?
Jag tror att det till mycket av detta finns en enda förklaring: ämbetsfrågan. Och då inte införandet av kvinnligt prästämbete i ock för sig utan valet att "lösa" den upplevda konflikten genom att sakta men säkert utmönstra "motståndarna".

Detta är ju klart kodifierat i kyrkordningsparagrafer. Men det handlar inte bara om att ett antal prästkandidater inte fått bli präster utan lika mycket om den "signal" som kyrkan därmed sänder till många grupper inom kyrkan: vi vill inte ha er kvar.

I min del av landet är det naturligast att tänka på den laestadianska rörelsens folk. Vår biskop har - enligt media - vid något tillfälle uttryckt sig ungefär som så att om dom inte vill anpassa sig till det som gäller i kyrkan så kanske det är lika bra att dom lämnar den.

Har vi råd att säga så? Vi hörde igår om allt fler "gråmarkerade **** gudstjänster". Då borde väl aktiva bekännande kristna människor med stora barnaskaror vara en resurs och inte ett problem - även om dom föredrar manliga präster till sin sakramentsförvaltning. Jag menar att kyrkan genom sin beslutsamhet i denna fråga har ställt stora andliga resurser utanför. Ett gigantiskt misstag menar jag. Och nu börjar vi skörda frukterna: vi saknar många av de överlåtna, hängivna kristna och visionärer som kunde funnits med bland oss.*****

---------

I inledningen till fördraget sa jag att det blev pannkaka av mina drömmar om väckelse. Jag vill återvända dit, och säga att även om vi ser stora problem i kyrkan - yttre problem som minskat medlemstal och sämre ekonomi och inre "skapade" problem som utmönstring av medkristna - så är det likväl möjligt för Gud att göra något även i en svår och trängd sitiuation.

Alltså måste vi inse att till syvende och sist är vi själva redskapet för den väckelse vi längtar efter ("sänd en väckelse men börja med mig"). Alltså måste vi själva vara överlåtna i tro, gott föredöme och frimodighet. 

---

* på ett prästmöte i stiftet för några år sedan talade KG Hammar om att i den postmoderna tiden finns ingen "Sanning med stort "S" utan var ock en har sina små sanningar, alltså en massa sssssss. Då finns naturligtvis inte heller någon gemensam förpliktande tradition.

** tydligast har det ju kommit till uttryck i vår reaktion på Etiopiska Mekane Yesus-kyrkans skarpa förmaning till svenska kyrkan att riva upp beslutet om att möjliggöra enkönade kyrkliga vigslar

*** det finns de i vår kyrka (vissa låg- och gammalkyrkliga) som tycker att denna liturgiska förnyelse istället är nuvarande handboks stora svaghet. Jag tycker - som ni väl förstår - tvärtom (detta sa jag inte i föredraget utan lägger till det nu som en konsumentupplysning till läsarna).

**** det var kyrkoherden i pastoratet som i sitt föredrag berättade (*) om hur man där bröt ner statistiken i detaljer för att se bättre vad som fick folk att komma och inte. Alla gudstjänster som hade färre än tio deltagare (inkl personalen, dvs högst 5-6 besökare) gråmarkerades

***** att man sedan på många ställen lokalt kan vara betydligt mer tolerant och öppen mot dem som "systemet" vill utmönstra är odiskutabelt, men om man inte också engagerar sig för att få bort den kyrkoordningskodifierade utmönstringen (och den anda som präglar kyrkomötet) så finns snart inga personer som kan vara verklighet i den mångfald man lokalt menar sig ha.
- - - - - - - - - - - - - - - - - -
(*) hon berättade även om en bönesatasning som börjat med de förtroendevalda: man ger bort ett litet kors till någon man lovar be för, sedan hoppas man att den personen i sin tur ska vilja ge ett kors med löfte om bön vidare till någon annan. Jag fick ett av en av prästerna. Det var ett fint litet kors. Idén kunde gärna få sprida sig även här.