Torbjörn Lindahl

Alltså. Eller, på det sätt man oftast får frågan: måste man bikta sig för att bli förlåten?

Svaret som ges är oftast: nej, eller samma sanning i påståendets form. Och ofta kan det tilläggas "du blir lika förlåten om du ber till Gud i ensamhet". När jag hör det  så brukar jag alltid reagera med ett inombords:

- hm...hm...hhhhhhhmm...??aaa....iiiiee...åhå...ähum!??? Det betyder ungefär att jag inte riktigt håller med och inte skulle uttrycka mig på samma sätt.

Vad är det som gör att jag reagerar?

Orsak:
att jag i begynnelsen av mitt unga vuxenliv mötte den laestadianska väckelsens förkunnelse och själavård, vilket kanske påverkat min personliga tro mer än något annat jag mött i livet* och i den rörelsen ligger betoningen stark på att Gud förlåter genom sin församling, genom de troende som bär den Helige Ande som är den verklige förlåtaren.**

Skäl:
- bikten - egentligen avlösningen/förlåtelsen om man nu ska vara riktigt specifik - är ett nådemedel, dvs en kanal genom vilken Gud ger sin nåd.

- bönen är det inte! ***

- det finns tydliga löften i Bibeln - eller egentligen inte löften utan snarare beskrivningar av en reell verklighet, nämligen - att Gud de facto förlåter genom sin församling och sina tjänare: givandet av himmelrikets nycklar, Mt kap 16 och 18, samt ordet "allt vad ni förlåter på jorden ska vara förlåtet i himmelen" Jh 20.

Många gånger har jag hävdat att det ganska begränsade biktbehovet i vår kristenhet beror på att människor inte förstår dess välsignelse så att dom istället vant sig tro att man även som kristen ska gå omkring med en allmän känsla av oduglighet och fördömelse. På senare tid har jag också blivit mer övertygad om att den låga biktnivån i kristenheten beror på att de flesta kristna är alldeles för lite väckta. Om man nämligen är tillräckligt väckt, så att dels synden blivit tydlig och dels så att det förskräckliga i att möta Gud med ett oförsonat samvete blivit klart då är det i praktiken, menar jag, omöjligt att komma till verklig frid utan en tydlig, inför en människa högt uttalad, konkret syndabekännelse åtföljd av ett hörbart ord som får bära in Guds förlåtelse som överskyler synden.

Och här återkommer - som av en händelse - den pedagogiska frågan. Om det nu är så att det (oftast) är mycket lättare att tro att man verkligen är förlåten när man har biktat sig - och många verkar ju erfara det - ett faktum som också uttalas i återkommande i undervisning - om det alltså verkligen är så att det är lättare att tro att man blir förlåten när man biktar sig, är det då rimligt att hålla fast vid att "du blir lika förlåten även om du själv ber Gud om förlåtelse"? Jag menar - och detta, kära läsare, är något som jag vill att du verkligen ska våga pröva i alla dess konsekvenser - att det faktum att det är lättare att tro att man är förlåten när man har biktat sig faktiskt kan betyda att man BLIR FÖRLÅTEN I BIKTEN på ett sätt som man annars inte blir!

!!!

Tillåt mig en liten liknelse: om alla som prövar märker att man ser den lilla svalan uppe i det höga kyrktornet bättre med en kikare än utan, så blir det ju till slut lite löjligt om den som lånar ut kikare står och säger att "du ser svalan lika bra utan men det kan vara bra att se genom en kikare".

Varför vågar vi inte klart och tydligt säga att bikten förmedlar något som inte kan ges den förutan? Jag menar bestämt att vi i alla lägen ska hänvisa till bikten när människor bär synda- och samvetsbördor som dom vill lösas ifrån. Till bikt är enda vägen.

Nu invänder någon att om det är så att man måste bikta sig för att bli förlåten då skulle det ju bli ett fasligt biktande. Då skulle ju präster inte få göra annat än höra bikt. Nej, just det. Så underbart det vore! Äntligen skulle sveriges präster få något vettigt att göra för en gångs skull.

Dessutom skulle ju den enskilde behöva springa till bikt ständigt och jämt, vi syndar ju dagligen. Just det - också! Det var ju detta som gjorde att den laestadianska väckelsens själavårdsbehov så snabbt sprängde gräserna för den prästerliga själavårdens möjligheter. Alltså kom där snabbt att utvecklas det som blivit ett av laestadianismens kännetecken: lekmannabikten. Eller ofta inte riktig bikt egentligen, utan snarare ett slags nådesförmedlande tröst. Ofta ges ju förlåtelsen i form av en uppmaning: "tro dina synder förlåtna i Jesu namn och blod" i stället för som en direkt tillsägelse: "på Jesu befallning säger jag dig: dina synder är dig förlåtna...". Och ofta räcker det nog när det gäller vardagens svaghetssynder.  I min predikan på OAS-mötet 2005 kallade jag detta för andlig "första hjälpen" eller det vardagliga att sätta plåster på skrubbsåret. Det kan alla göra, men alla opererar för den skull inte på akuten.

Men jag medger att det finns snedtändningar. När en människa är mitt i sin väckelse och erfarenheten av syndens tydlighet är påtaglig så kan behovet av bikt och andlig tröst bli väldigt stort. Och det finns en risk att människan här kan fastna i ett betende som gör syndabekännelsen till ett krav på ett sätt som binder den troende under lagen. Men det går över, eller bör gå över. I värsta fall kan den förändringen visserligen bero på andlig slöhet, insomnande i synden och samvetets dövande. Allvarligt. Men i bästa fall beror det på att man lär sig vila i nåden. Hur ska jag då förklara detta att jag håller fast vid att man "måste" bikta sig fast jag till slut kommer fram till att man inte riktigt "måste" det?

Förklaring med hjälp av liknelse: sophantering.

Man gör sig av med det hushållsavfall som kan komposteras. Alternativet är att få köket fullt av potatisskal och kycklingben och snart har man det utspritt i hela huset. Lika otrevligt som att leva i den synd och skuld som man aldrig blir av med. Allså bär vi kompostsoporna till kärlet på gården. Alltså går vi till bikt. När man för första gången lärt sig den nya sophanteringens möjligheter kan det ju hända att man känner behov av att rusa ut med soporna dagligen eller flera gånger om dagen. Särskilt kanske om man är lite "under lagen" så att man har lite "städmani". Men i längden måste man hitta en vilsam rytm för att få det att fungera. Alltså samlar man kompostsoporna i en påse under diskbänken. Alltså bär man ut den med viss regelbundenhet, ibland medveten om innehållet, särskilt om man just placerat en stor mängd skräp i påsen, ibland bara medveten om att här är avfall utan närmare kännedom om eller minne av detaljerna. Alltså går man regelbundet till bikt med det som man under en tid "samlat ihop" och på ett "interrimistiskt" sätt kunnat hantera en tid genom att be Gud om förlåtelse i sin personliga bön.

Möjligen är det denna erfarenhet av att "preliminärt" bli av med synden, i trygg vetskap om att jag regelbundet vandrar ut till kompostkärlet på gården - går till bikt - som gör att vissa kristna (jag tror: utan att riktigt inse vad dom säger) kan säga att du blir lika förlåten om du ber i din egen bön.

Kanske skulle jag göra liknelsen mer detaljrik genom att istället ge tre nivåer:

1. vi samlar kompostavfall i påsen under diskbänken = vi ber Gud dagligen om förlåtelse i Fader vår eller i Completoriets skriftermål om vi ber tideböner
2. vi bär ut soporna i kärlet på gården = vi bekänner våra synder i den regelbundet firade mässan och tar emot ett hörbart förlåtelseord
3. sopbilen för bort soporna = bikten, där vi möter någon som både är Guds öron och mun

OBS! att nivå två och tre måste vara i funktion om nivå ett ska fungera mer än några dagar. Nivå två kan hjälpa lite längre men blir också ganska snabbt en sanitär olägenhet utan nivå tre. 

Regelbundet MÅSTE sopbilen komma.

När Luther en gång fick frågan om hur ofta man måste gå till nattvarden så menade han givetvis att man ska göra det regelbundet och ofta. Men när han ville ge något slags absolut minimum så uttryckte han att om du inte går till nattvarden minst fyra gånger om året - trots att chansen finns - då är det svår att hos dig igenkänna den nådeshunger som är tecken på att du är kristen.

Något liknande måste gälla förlåtelsen i bikten. Hur kan du säga att du lever av nåden om du aldrig efterfrågar den?

---

* om detta har jag skrivit i ett tidigare låååångt inlägg som kan läsas här

** om detta predikade jag en del på inledningsgudstjänsten på OAS-mötet i Boden 2005 under rubriken "Än räckes Guds frälsning". CD:n kan fortfarande beställas från OAS-rörelsen. Det är möjligt att jag i den predikan, när det kommer till kritan, nöjde mig med att tala om bikten som det pedagogiska hjälpmedlet - vilket inte är fel, men otillräckligt, vilket jag hävdar i detta inlägg.

*** detta kan vara en av de avgörande skillnaderna mellan luthersk (och katolsk!) syn och annat allmänt reformert/evangelikalt synsätt. En annan tanke som då och då dyker upp är ju att vi ibland i praktiken nästan talar som om även lovsången vore ett nådemedel. Hänvisande till ordet att Gud "tronar på Israels lovsånger" säger vi att vi med vår lovsång "bygger en tron" där Gud kan sitta, dvs i realiteten bli mer närvarande pga av vår lovsång. Även detta är jag tveksam till - tack vare god undervisning från min tvillingbror! - men det kan vi diskutera en annan gång!