En dag till
har gått. Sen igår. Två dagar sen begravningen.
Kommer man någonsin att fatta att Lilla Lo* är borta ur den jordiska gemenskapen för alltid. Vi sågs ju inte dagligen. Inte varje vecka heller. Många gånger hände det att när vi ordnat med kaffe eller middag i familjen så messade hon några timmar innan och meddelade jag orkar inte idag. Så när vi träffades på Waldorf fredag kväll kunde det varit vilken släktmiddag som helst som hon inte orkat komma till. Så det var helt naturligt när vi skildes vid bilarna att Sara och jag sa till varandra: trevlig kväll, tråkigt bara att Maria inte kunde vara med.
Igår träffades vi hos Lena tillsammans med Lenas syster och svåger från Uppsala. Inte heller då var Maria med 😊
Under dagen fick jag lite fler bilder från begravningen och gravsättningen:
* då hon hette Maria Lovisa så blev första smeknamnet Malo. Men ganska snabbt förkortades det till bara Lo. Något hon aldrig protesterade emot. Skulle det vara extra ömt och kärvänligt blev det Lilla Lo. Något som höll i sig intill slutet. När vi skildes efter att ha träffats ville hon alltid att jag kallade henne Lilla Lo och pussade henne på pannan, precis som när hon var barn. Om jag "bara" gav en kram tittade hon uppfordrande på mig och pekade på pannan.
Även när Lilla Lo låg på bårhuset fick hon en sista puss på pannan.
Kommentarer
Trackback
