149:e dagen. Vart tar tiden vägen?
Det undrar jag ofta. Jag börjar alltmer uppleva att min mormor hade rätt när hon en gång under min barndom yttrade,:
- Dagarna bara flyger iväg!
Och jag såg för min inre blick dagarna upphängda på ett snöre ungefär som lakan på ett klädstreck som snabbt fladdrade förbi i vinden lämnande mig kvar i stor förvirring
Nu är det inte mormor utan jag som har problem med flygande dagar. Varje onsdag när Mats och jag möts i bastun utbrister vi
- Tänk att vi är här igen, att det redan gått en hel vecka.
Samma sak när Simon och jag åker - han övningskör så ibland blir det en längre sväng - till Kvantum och veckohandlar varje tisdag kväll (pensionärsrabatt tisdagar).
Och ytterligare en rytm - tvåveckors denna gång - är mellan gångerna jag laddar min dosett med alla mediciner.
Söndag till söndag är ju också en naturlig del av livsrytmen. Men där finns ingen ångest över tidens gång. Nej varje gång man träder in i kyrkan fylls man av glädje att återigen få fira mässa.
Kommentarer
Postat av: Thorsten Schütte
Tiden tycks gå snabbare med åldern för att man uppfattar den logaritmiskt, ej linjärt. Man jämför en tid med den man har levt hittills. Dagistiden 2-6 år ger då med förhållandet 4/6 samma tidskvot som arbetslivet 20 - 60 år. Pensionstiden blir bara en liten truddelutt till slutet. ;-)
Svar:
Torbjörn Lindahl
Postat av: jokke
Vi träder inte bara in i kyrkan utan även in i den Åttonde dagen och ut ur tiden när vi upplyfter våra hjärtan och tillsammans med änglarna och alla heliga får lovprisa Herren och fira den Heliga Eukaristin! Där kan ingen ångest finnas!
Svar:
Torbjörn Lindahl
Trackback
