Torbjörn Lindahl

kommer här.**

 

Skvallret har nått mig via Mats som fått höra det av ett åsyna vittne. Vid någon samling här i stiftet hade de närvarande av Åsa Nyström (biskopen) fått uppmaning berätta något positivt gädjefyllt minne från det kyrkliga livet i stiftet. Själv gjorde hon det också. Och då valde hon berätta om en mässa i Hertsökyrkan som hon deltagit i. Hon hade upplevt den positivt och beskrev den som en blandning mellan högkyrklig och laestadiansk tradition. Det omdömet tackar vi för. Även om det enligt min ringa mening inte är något tydligt laestadianskt arv i själva gudstjänsten mer än att ett antal människor - dock betydligt färre än tidigare prästkollegor ofta trott - med mer eller mindre tydlig bakgrund i den laestadianska rörelsen som deltar i mässorna.

 

Men för att nu få ge en passning tillbaka - här kommer det verkliga syftet med detta inlägg - så tycker jag att man bör notera att gudstjänstlivet i Hertsökyrkan till stor del utformats och inspirerats av präster som inte skulle få bli präster idag med gällande behörighetsregler. Och för det andra borde det leda till något slags eftertanke att majoriteten av de regelbundna gudstjänstdeltagarna kommer från andra bostadsområden (övriga Domkyrkoförsamlingen, Nederluleå, Boden och även Råneå) och att dessa väljer fara till Hertsöyrkan för att en motsvarande önskad kvalite på gudstjänsten inte finns på andra håll.

 

Vilka slutsatser drar man, eller borde man dra, av detta?

 

 

* att sätta stiftet inom citationstecken är en påverkan från min gamle kamrat. När han var stiftsadjunkt ogillade han att man oftast sa "stiftet" när man i själva verket menade stiftskansliet och de anställda i stiftsorganisationen. Stiftet är ju vi alla som bor, tror och verkar kyrkligt inom det område som avgänsats som Luleå stift - inte bara ett gäng arbetskamrater med sina skrivbord i samma byggnad i Luleå

 

** med den rubriken förväntar jag mig en tydlig topp i besöksstatistiken