Torbjörn Lindahl

69 var vi i kyrkan idag. Alltid en glädje gå i högmässa. Bosse ledde och predikade. Vid kyrkkaffet fick jag chans prata med ung man som kommit med i vår alphagrupp och även kommit till högmässan några gånger. Efter att hans bordsgrannar gått satt han ensam vid sitt bord. Så även jag vid mitt. Då vinkade jag honom till mig (jag har ju svårare röra mig) och han bytte gärna bord och vi fick en givande pratstund efter att vi presenterat oss för varandra. Fler människor borde ta chansen möta och lära känna någon ny person under kyrkkaffet.

 

Buss hem tillsammans med Mats, ja, vi åkte dit tillsammans också. På vägen hem klev vi av vid kyrkogården så fick vi lite promenad, något jag alltid behöver.

 

Bara 90 minuter hemma, sen for vi igen, med bil denna gång, till Fridsförbundets bönhus där jag var kallad predika. Ensam predikant idag inte två talare som ofta. Predikotexten blev inte den jag tidigare tänkt och planerat utifrån - ett stycke ur Psalt 119 - utan dagens evangelium ur Joh 6, efter det jag på sedvanligt laestadianskt vis talat en lång stund innan det för skams skull blir dags läsa en text innan man slutar.

 

Ovanligt många även här upplevde vi båda. I bilen hem skojade vi om vad orsaken kunde vara. Antingen kanske bara det helt odramatiska - som jag brukar ge som förklaring när det är fler än normalt i kyrkan - de flesta som någon gång kommer råkar vara där samtidigt. Eller att de som sett gudstjänstlistan inhämtat att idag blir det bara en predikan = kortare gudstjänst - eller att idag är det särskilt intressant talare 😀.