Torbjörn Lindahl

firar vi enligt vårt kyrkoår idag. Men den rätta Kyndelsmässodagen är (som alla vet?) andra februari, fyrtionde dagen efter jul. Att vi flyttat dagen till närliggande söndag istället för att fira helgdag även andra februari är ju en eftergift till behovet av förenkling.

 

Idag åkte Mats och jag buss till och från kyrkan. Att vara där var både högtidligt (som vanligt) och väldigt roligt, eftersom det var ovanligt många barn i gudstjänsten. Flera barnfamiljer som ofta kommer råkade vara där samtidigt. Avlägsen känns den tid då jag tänkte att snart är alla i församlingen döda så då kan jag obekymrat konvertera (!?) när jag blir pensionär. Nu är det framtidstro i församlingen med många unga. 70 deltagare idag. 

 

Idag är alltså dagen när julcykeln i kyrkoåret slutar. Hoppas vi haft tid fördjupa oss i Guds Sons människoblivande - Jul - och hans härlighets uppenbarelse - Trettondedagstiden. 

 

När jag igår kväll bad kyndelsmässodagens Vesper såg jag i antifonen till Magnificat (Marias lovsång) en fantastisk formulering (som jag givetvis sett förr men aldrig på allvar reflekterat över):

 

Den gamle tog barnet i famnen,

men barnet var hans Herre.

Jungfrun blev moder men förblev jungfru,

 

Det är just sista meningen (som jag kursiverat) som jag finner så fantastisk. Hon tillbad den hon fött till världen. Tänk på det alla föräldrar, och särskilt kanske alla kvinnor som fött barn. Att få tillbe sitt eget barn som Gud. 

 

Vilken "vanlig kvinna" kan hantera en sådan situation? Dels stå ut inför heligheten. Och dels att inte falla i högmod över sin Sons märkvärdighet. Inte undra på att de historiska kyrkorna (ortodoxa och katolska) ända från äldsta kristen tid förstått att den himmelske Fadern gjorde något slags under med Maria - Guds moder! (hur det nu gick till?) - som gör att hon inte är en "vanlig syndare" som vi.

 

På hemvägen funderade jag på att efter snabblunch ta bussen tillbaka till bönhuset, men väl hemma orkade jag inte ut igen. Men jag valde följa bönhusgudstjänsten i TV:n, Youtube. Inget att anmärka på i predikningarnas innehåll. Men jag säger som många gånger förr: det blir för mig allt svårare att uppleva en ren Prediko-gudstjänst som en verklig Gudstjänst inför Herrens ansikte. Vår kallelse som kristna är att tjäna Gud med böner och lovsånger. Men har man ingen liturgi, inte nattvard, så blir det svårt.