Torbjörn Lindahl

av min flyende ungdom alltså, har nu gått sedan jag skrev inlägget Första dagen. I kommentar till detsamma inlägget föreslog min gamle kamrat att det inlägget borde få bli inledningen på en serie dagliga korta notiser fram till min 70-årsdag.

 

Sagt och gjort! Men det utlovas inga dagliga djuplodande allvarliga andliga tankar - om inte den s k inspirationen rinner till.

 

Sjukgymnastik m ordentlig benträning f m. Sjukkommunion på eftermiddagen hos vännen och pensionerade diakonen Tommy som jag besökt regelbundet i detta ärende i flera år. Då han även inbjuder några vänner till gemenskapen, varav jag alltid hämtar en i andra änden av stan så är vi regelbundet en liten grupp som vi kallar St Paulus tältmakarens husförsamling. Och vi firar varje gång komplett mässa med sjungen liturgi! Bastu på kvällen med vännerna Mats, Lars-Gunnar och Anders i vilkas gemenskap jag fick fira födelsedagen lite försenat.

 

Mycket TV-tittande på presskonferenser och nyhetssändningar om regeringsbildningen. Vad månne bliva av detta? Promenad runt Mjölkuddsberget i sällskap med Mats och Simon. Jag gick bara med käpp och blev rätt trött. Fick vid två tillfällen ta tag i Mats jacka så jag fick lite draghjälp uppför branta backar. På kvällen besök i Fridsförundets bönhus där densamme präskollegan Mats undervisade om Första Timoteusbrevet. Rätt översiktligt givetvis. Men han beskrev det som att läsning av pastoralbreven är som att (tjuv?-)titta in i den första kristna församlingen. Lite diskussion blev det om diakonerna (församlingstjänarna). När det i fortsättningen talas om kvinnor, syftar det då på diakonernas hustrur eller på kvinnor som diakoner? Olika tolkningar i olika översättningar. Själv kommenterade jag de två verser där män tilltalas (dom ska överallt be med heliga lyfta händer) och kvinnor i versen efter förmanas till yttre enkelhet. Det senare har man hört många predikningar om men aldrig det förra. Varför så? Tänk - sa jag - om det fick vara så att varje gång mötesledaren säger "låt oss bedja" så reser sig alla vuxna män och ber med lyfta händer. Vilken synlig bekännelse! Och när jag tillade att sannolikt skulle barn och kvinnor kunna uppleva detta mäns synliga andliga ansvarstagande som en källa till trygghet, så var det faktiskt flera kvinnor som nickade bekräftande.*

 

Det viktiga med denna dag var kvällens besök i katolska kyrkan där min vän sedan 44 år, (även om vi inte setts mycket mer än 1-2 ggr per årtionde), Ulf Ekman** talade om evangelisation. Enkelt men givande föredrag som fler än katoliker borde höra. Kanske något för oss i Hertsökyrkan. tänkte jag. Givetvis utbytte vi telefonnummer och lovade varandra att ses igen. Direkt jag kom hem beställde jag givetvis hans bok om evangelisation Vänner emellan. En kvinna som jag sett flera gånger i Fridsförbundets fredagstimme - koptisk kristen? - gav sig tillkänna och berättade var vi tidigare setts.

 

 

* nästa vecka undervisar jag i vuxengruppen på Fredagstimmen 

 

** vi var studiekamrater i Uppsala och lärde känna varandra ordentligt 1978 då vi gick tematerminen och prakten tillsammans. Som nyprästvigd döpte han min äldsta dotter. Sen tog våra liv lite olika vägar (minst sagt) men den personliga vänskapen har faktiskt aldrig upphört.