Torbjörn Lindahl

Ganska normal torsdag, tänkte jag skriva. Promenad med Mats mitt på dagen, denna gång till stan för inköp på Clas Olsson. Fika sen på Espresso house. 

 

Och sen bastu m Mats på kvällen efter sedvanlig torsdagsmiddag: ärtsoppa och ugnspannkaka. Det hade varit en vanlig torsdag.

 

Men den blev ovanlig. På eftermiddagen for jag till Hertsökyrkan, var med om sista delen av öppet hus och for sen tillsammans med diakon Ulrika till ett av stadens äldreboenden, Storstigen. Det är samma äldreboende som det där min mamma bodde sista tiden. Syftet var besöka en av våra tidigare kyrkvärdar. Vi fick en pratstund och sen firade vi mässa. Åtskilliga gånger har jag firat mässa hos honom sedan han inte längre orkade komma till kyrkan. Och många gånger tidigare också, då var det hans hustru som inte orkade komma.

 

Detta att få komma med nattvarden till gamla, sjuka och avsidestagna har jag alltid upplevt som en av prästuppgiftens allra finaste kallelser. Att på ett ögonblick kunna förvandla ett enkelt köksbord till ett altare där himmelska gåvor dukas fram, Krisus görs fysiskt närvarande och rummet fyllas av änglars lovsång.

 

Jag upplever det också oerhört viktigt att människor som funnits med i kyrkans liv - oavsett om dom haft ansvarsuppgifter, som i detta fall kyrkvärd, eller "bara" (?) varit vanliga gudstjänstfirare - inte glöms bort när dom inte längre kan komma, utan fortfarande blir ihågkomna och ges möjlighet deltaga i församlingsgemenskapen i Anden även om dom är frånvarande med kroppen.