Torbjörn Lindahl

Kulturblogg för personliga åsikter och skämtsamma allvarligheter.

Mina tre senaste fordon

 

Tvåhjulig (el-)cykel. Trehjulig cykel. Rollator.

 

Den första köpte jag 2020, ca ett halvt år efter stroken. Avsikten var att jag skulle kunna få lite extra hjälp i uppförsbackarna.

- Inte bra, tyckte min bror och svägerska.

- Du ska ju träna ordentligt!!

 

- Mycket bra, tyckte kollegan Bosse. 

- Statistik visar att dom som har hjälpmotor på cykeln vågar sig ut oftare så dom tränar faktiskt mer!

 

- Tillräckligt bra idé, tyckte vännen Mats och följde mig till cykelaffären.

 

Första sommaren gick bra. Men förra sommaren började jag då och då känna mig lite vinglig. Körde omkull två gånger faktiskt, men cykelhjälmen hjälpte mig (precis som den flerfaldigt (ca 16 ggr) dyrare MC-hjälmen räddade mig 2015).

Började ibland säga att det kanske är dags skaffa trehjulig cykel.

- Sluta nu  tyckte Mats. Du övar upp dig.

 

Men så kom årets cykelpremiär. Jag borde givetvis ha övat lite kortare sträckor innan jag valde cykla med Mats till goda vänner på Björkskatan. Det gick bra men sakta och delvis vingligt. Omkull for jag inte.

 

När vi sedan skulle hem blev jag erbjuden bilskjuts för både mig och cykeln. Ett erbjudande som Mats absolut tyckte att jag borde acceptera vilket jag gjorde. Det fanns en svag men dock märkbar ton av "jag vägrar cykla hem i sällskap med dig!" i hans tal.

 

 Alltså blev det inriktning mot trehjuling. Nu råkar min yngre dotter äga en sådan vilken hon använde en tid men som sedan stått i hennes förråd sedan hon blev helt rullstolsburen. Den var hon givetvis beredd låna ut. Felet var bara att efter 12-13 år i förråd är den i behov av viss översyn innan den fungerar perfekt så jag ledde hem den från Mjölkudden. Och avser ta den till cykelverkstad.

 

Alltså blir det t v att gå. Och det kan jag. Men vid senaste sjukhusvistelsen blev jag lite tröttare och vingligare än förr. Blev erbjuden en rollator av arbetsterapeut, men efter viss diskussion enades vi om att jag prövar utan.

 

Och jag kan som sagt gå - med både gåstavar och kryckkäpp.

Har t o m en gång tillsammans med yngre sonen gått upp högst upp på Mjölkuddsberget. Men när jag ska gå längre sträckor på plan mark är det bra att ha något att stödja sig emot. Jag kan gå snabbare och får en mindre "haltande" gång än med käpp. Prövade först använda mammas inomhusrollator som jag sparat. Den var till stor hjälp men alldeles för nätt för utomhusbruk.

 

Efter kontakt med fysioterapeut fick jag så en utomhusrollator. Idag har jag tagit en riktigt lång promenad med den. Kortare promenader, som fram och tillbaka till stan (!) går bra också bara med käpp.

 

Vad blir nästa fordon? 

 

Känner igen mig, elcykeln betyder mycket för mig:
https://www.vlt.se/2021-10-09/insandare-elcykel--ett-fantastiskt-fordon
och under vintern var det skönt med "Norrlandsrullatorn" sparken. ;-)

Stämmer, på vägen gick det så där. Men vi hade finfina isar i vintras, så på sjön gick det utmärkt. Jag skjuter på det än, med det blir väl hjulrullator på landbacken så småningom.