Tredje söndagen efter Trefaldighet
Jag får be kära läsarna om ursäkt att jag inte levererat rapport från gångna helg. Redan efter söndagen såg jag den sedvanliga ökningen i bloggens besöksstatistik. Men många läsare har ju nu lärt sig att under sommartiden firar jag normalt gudstjänst kl 18 så då blir det i bästa fall helgeftertankar sent söndag kväll. Alltså kom en ännu större topp I statistiken på måndagen. Men också de besökarna gjorde jag besvikna.
I söndags kväll var vi 32 deltagare I högmässan. Mats var medhjälpare och jag predikant och celebrant (dock bara klädd i alba pga värmen - skrudarna är av ylle).
I predikan inledde jag med att kommentera att evangelietexten (om kvinnan med myntet) nu I senaste evangeliebok är självständig text och inte som förr alltid lästes ihop med liknelsen om det bortsprungna och återfunna fåret. Handen på hjärtat, alla ni som minns den tid då dessa två liknelser lästes tillsammans; hur många gånger hörde ni på den tiden en ordentlig utläggning om kvinnan och myntet? Var det inte nästan alltid fåret och den sökande herden som var i centrum?
Men nu (dvs sedan nästan 20 år!) kan man koncentrera sig på kvinnan och myntet vart tredje år. Och det gjorde jag. Att man låter en liknelse där en kvinna är huvudperson få en självständig ställning kan iofs anses vara aningen politiskt korrekt (vilket det är!) och därför skulle man kunna vara kritisk, men jag valde ta vara på just de möjligheter som denna text ger. Och de är oväntat många.
Det är nu sannolikt inte så att kvinnan bara förlorat ett mynt, vilket som helst (så att hon inte får råd med lördagsgodis) utan att detta mynt är del av ett smycke som bars som ett band runt huvudet. Eventuellt ett bröllopssmycke som (be)visar hennes ställning som gift. Om ett mynt förloras så är det inte bara det myntet som förlorats utan hela smycket förlorar sin funktion och därmed sitt värde.
Tänk nu församlingsliv. Om en person försvinner ur gudstjänstgemenskapen så är det inte bara den personen som blir förlorad utan hela gemenskapen förlorar i värde. Att tänka församlingsliv är korrekt också ur den synvinkeln att kvinnan kan ses som kyrkan/församlingen - Kristi brud.
Man kan också notera att talet tio förekommer i flera sammanhang i Bibeln. De tio spetälska som Jesus botade (men bara en kom och tackade); de tio jungfrurna (unga flickorna/brudtärnorna) i Jesu liknelse om vaksamhet inför hans återkomst; man skulle också kunna nämna de tio apostlarna som mötte Jesus på påskdagens afton -Judas var död och Tomas frånvarande - men det är lite skevt eftersom de sedan blev elva igen när även Tomas mött den uppståndne. Men ett tiotal från Bibelns tidigare del ska vi ta med: Abrahams förhandling med Gud om hur många rättfärdiga som krävs för att Sodom ska skonas hamnar ju till sist på just tio.
Varför tio i alla dessa sammanhang? Kan det vara en anspelning på begreppet minjan - det minsta antalet personer (vuxna män) som krävs för att kunna vara en synagogförsamling?
Och då är vi där igen i församlingen. Och en församling är nu inte vilken diffus och osynlig företeelse som helst, utan är just den konkreta grupp av människor som I gudstjänsten är församlade kring ordet och bordet (nattvarden) dvs kring Jesus. Då betyder det också att alla de församlade (gudstänstfirarna) har ansvar se till att ingen borttappas. Så, om någon som varit regelbunden deltagare I din gudstjänstförsamling plötsligt börjar utebli, skulle du då sakna den personen, fråga efter personen, rent av söka upp henne eller bara låta henne försvinna utan saknad?
Även några ord om att detta att vara borttappad/förlorad inte är något andligt neutralt, så att människan skulle ha rätt att tro eller inte tro enligt sin egen vilja. Nej, Gud som skapat oss förväntar sig att vi tror på honom och lever i aktiv gemenskap med honom. Gör man inte det så begår man faktiskt en synd genom sin icke-tro, hur oreflekterad eller rentav medfödd den än är. Något man behöver be om förlåtelse för.
Lite annat sa jag väl också, bl a om detta att vi ofta upplever att vi sökt och till slut funnit Jesus men ur ett djupare perspektiv är det nog Gud som sökt och funnit mig. Jag drog också den lärorika historien om den lilla flickan som råkar komma från sina föräldrar i ett stort köpcentrum. Pappan som är lång kan nästan se över mängden huvuden och upptäcker dottern en bit bort där hon står och ser sig omkring. Pappan tränger sig genom folkmassan och just när han kommer fram så vänder sig flickan om och när hon ser honom utbrister hon glatt:
- Pappa, jag hittade dig!
Kommentarer
Postat av: Thorsten Schütte
Min association till kvinnan och det tappade myntet är att Beethoven skrev ett pianostycke "Die Wut über den verlorenen Groschen". ;-)
Svar:
Torbjörn Lindahl
Postat av: Thorsten Schütte
Förlåt, Vreden över ett tappat österrikiskt småmynt! :-)
Postat av: Andreas Holmberg
Prästsonen och poeten Runius predikar över hela Lukas 15 i sin underbara (men kanske lite långa) psalm: http://psalmboken.blogspot.com/search/label/Alla%20ni%20som%20er%20anf%C3%A4ktar
Postat av: Andreas Holmberg
Oj, länken var visst också lite lång. Provar hänvisa till den här istället (psalmen är verkligen en pärla, men kanske måste delas upp i tre årgångar, den med): http://psalmboken.blogspot.com/2010/01/501-alla-ni-som-er-anfaktar.html
Svar:
Torbjörn Lindahl
Trackback
