29 juli är det idag
Namnsdag, tillika min konfirmationsdag. 55 år sedan.
Namnsdagen är jag glad över. Att ha namn efter ett nordiskt helgon. Hur helgonlik Olov (Olav) den helige egentligen var kan man tydligen fundera över har det sagts mig. Men det är ju I vart fall roligt ha ett namn som finns i den kristna helgonkalendern som motvikt mot tilltalsnamnet som har med asaguden Tor att göra.*
Har ibland funderat på att byta tilltalsnamn. Vad skulle kära vännerna säga om dom plötsligt fick börja kalla mig Olof?
Men skulle kristligheten i mitt liv bli hjälpt med det? Då skulle jag få både samma förnamn och efternamn som de två "prästerna i Åsele"** vilka enligt Laestadius omdöme inte hörde till "detta fårahuset".
Jag har skrivit det förr men upprepar mig: konfimatonsdagen blir viktigare för varje år. Jag beklagar alla nutidens ungdomar som inte längre får växa upp i en kulturell och andlig miljö där konfirmationen är en självklarhet. Även tanken på mitt dop blir allt viktigare för varje år som går. Troligen har Bo Giertz rätt när han I Kristi kyrka skriver att det ofta dröjer innan en människa på allvar börjar uppskatta sitt (barn-)dop. När man är ung och i sin omvändelses tid då är det de personliga erfarenheterna som är mest i fokus. Kanske krävs det att man på sin ålderdom börjar inse/erfara sin "svaghet all" för att man på allvar ska uppskatta att Gud gjorde något viktigt med mig långt innan jag själv kunde göra någonting.
* får trösta mig med att också min kristlige tvillingbror har ett asanamn Tor-kel
** far och son (min farfars morfars farbror resp min farfars morfars kusin)
Kommentarer
Trackback
