Torbjörn Lindahl

I alla fall om man får tro sångens fortsättning att julen är slut när "julegranen bäres ut". Sent ikväll slängde Simon och jag ut julens andra gran i snödrivan på altanen. Gran nr två barrade visserligen inte lika fort som gran nr ett men när den väl började barra så gjorde den det med fart. Den andra omgången levande ljus som jag satte i granen i eftermiddags blev aldrig tända. 

 

När jag om aftonen föreslog närvarande gäster att vi skulle tända levande ljusen i granen avböjde de bestämt av rädsla för eld i de torra grenarna. Upplysning om att jag har en sex kilos brandsläckare ute i hallen förmådde inte lugna dem tillräckligt. Så, när gästerna gått, disken klarats  och Simon kommit hem från sin äldre bror blev det familjeråd oss två emellan vilket resulterade i att vi slängde ut granen.

 

Vi försökte på denna heliga dag, Menlösa barns dag (menlösa betyder oskyldiga, inget annat) påminna oss de barn vilka såsom martyrer fick offra sina liv för Jesus - i Kyrkans tradition kallade protomartyrer - och de förtvivlade föräldrar som fick se sina barn dödas av Herodes soldater; och vi tänkte: då kan väl vi i alla fall offra en julgran!

 

Denna dag var tidigare helgdag, även benämnd Fjärdedag jul. Också gårdagen var tidigare helgdag, Tredjedag jul, tillägnad aposteln och evangelisten Johannes.

 

Gäster hade jag alltså ikväll. Det har jag haft vissa tidigare år denna dag. Några av kvällens gäster har varit med förr. Dock kanske inte så ofta som vi ikväll trodde, om jag ska tro min gästbok. Men kanske har jag glömt ta fram gästboken något år. Bäst kolla om dagbok eller gamla blogginlägg kan ge besked.

 

PS. Jag har inte glömt mitt löfte förklara varför jag inledde gårdagens blogg med släkten Laestsdius utan att komma till skott. Problemet är bara att det hela tiden dyker upp något annat jag först måste (?) skriva om.