Dubbelt givande Stockholmsresa
Stockholm heter alltå en, med svenska mått mätt, större stad långt nere i södra Sverige. Där har jag varit några dagar. Här följer dagboken.
Åkte nattåg från Luleå fredag kväll. När detta skrivs lörd kl 9.22 gör vi just uppehåll vid Arlanda. Strax framme således. Då ska jag ta tunnelbana och hälsa på äldsta dotter med familj några timmar.
-----
Och det har jag gjort nu. Fått se den mycket trevliga lägenhet dom får hyra på Östermalm (svärsonen går på försvarsutbildning). Fint och trivsamt område såg vi också under eftermiddagens promenad i omgivningarna.
Men dottern gav också andra perspektiv på detta med att bo i storstad. Man tänker att här finns ett stort utbud av alla möjliga aktiviteter för gammal och ung. Och det gör det. Men också stor efterfrågan med åtföljande konkurrens och köer. När hon ville anmäla barnen till simskola så tog det bara några minuter innan alla släppta platser var bokade.
- Tur jag lärt maskinskrivning så jag var snabb på datorn!
Och om man vill anmäla barnen till aktivitet som t ex fotboll så är det en fåfäng dröm - det som är helt naturligt här i norrländska orter - att barnen kan hamna i samma lag som skol- eller klasskamrater. Det kan lika gärna vara i helt annan stadsdel som det finns platser kvar. Alltså - det vi redan visste - Norrland är bäst!
----
Sedan följde svärsonen mig till mitt hotell för kvällen och kl 18.30 började formella överläggningar med Kyrklig Samling i Roseniuskyrkan. Middag sen på restaurang på Sveavägen till vilken man går i tunnel genom åsen. Men jag gick åt fel håll (trots att jag gått där många gånger!) och kom till en infart som var låst (troligen underjordiskt garage) men trodde att då är det tunneln som redan stängt så jag fick ta trapporna upp över åsen och blev först lite norrländskt bortkommen men med hjälp av Google Maps kom jag ändå rätt till slut.
Vid middagen fick jag sitta vid samma bord som Per Ewert som ska tala i morgon utifrån sin kommande bok Landet som glömde Gud.* Jag har hört honom förr på ett webbinarium där han påvisade socialdemokraternas stora ansvar för sekulariseringen. När jag tidigare refererat det har min gamle kamrat anfört att de borgerliga måste vara medansvariga eftersom sossarna sällan haft majoritet. Jag frågade honom om det och han sa "Om tolv timmar har du svaret".
Spännande. Men nu ska jag sova så jag orkar lyssna ordentligt i morgon.
----
Måndagen började med hotellfrukost och när vi möttes på Nalen inledde vi med Laudes. Sen höll Per Ewert sitt föredrag.
Fick jag svar på min undran om de olika partiernas förhållande till sekulariseringen? Ungefär så här:
Socialdemokraterna har alltid velat sekularisera landet och kyrkan. Inom (s) har enkelt uttryckt funnits två dominerande viljor fr a i fråga om kyrkan, tydligt representerade av dels Artur Engbergs mer hårdhänta vilja förändra kyrkan och dels Harald Hallens mer försiktiga och reformistiska linje. Att den kristna Broderskapsrörelsen fått en viss ställning i partiet beror huvudsakligen inte på vilja låta de kristna på allvar få inflytande i partiet utan snarare att partiet skulle påverka de kristna.
Socialdemokraterna har drivit sin avkristningslinje gällande fr a skolan och kyrkan, konsekvent i tider av majoritet (oftast med kommunisterna, senare Vpk) men legat mer lågt i sina strävanden under samregering med borgare - samlingsregeringen under kriget och 50-talskoalitionen med Bondeförbundet.
Av de borgerliga partierna är Folkpatiet det parti som stått (s) lite närmare i dessa frågor. Partiet har ju sagts bestå av "hälften ateister och hälften frikyrkliga" och då kampen mot den kristna trons samhällsinflytande tidigare i praktiken var en kamp mot "statskyrkan" så kunde man delvis få de frikyrkliga med på tåget.** (Frikyrkligheten är annars något som (s) stått helt främmande för och erfarit att det saknats politiska vägar påverka den.)
De borgerliga - tydligast Bondeförbundet (senare Centeroartiet) och Högerpartiet (senare Moderaterna) har alltid kämpat mot. Ett exempel är 1919 års skolplan där katekesen som stomme i kristendomsundervisningen togs bort. I stället skulle grunden vara Jesu etiska undervisning.***. Det beslutet upphävdes strax senare av en (kortvarig) högerregering, men återinfördes då vänstersidan åter fått makten. (Det var ofta regeringsbyten på den tiden.)
En person som är viktig för fr a skolans omdaning är en mindre känd socialdemokratisk politiker, Stellan Arvidsson (googla gärna, intressant läsning). Huvudsekreterare i 1946 år skolkommission. När dess beslut senare skulle praktiskt tillämpas "tolkade" han ofta dess beslut på ett sätt som vred utvecklingen ytterligare ett steg i sekulariserande riktning.
Han var hela tiden vän med med de kommunistiska Öststaterna och fr a DDR. Han blev också mycket prisad därifrån för att han så effektivt lyckats avkristna den svenska skolan.
En betydande skolreformator i det tysta, men när han vägrade fördöma Sovjets invasìon i Tjeckoslovakien 1968 hamnade han t o m hos socialdemokraterna i kylan.
Per Ewerts undersökning sträcker sig fram till valdagen 1976 så senaste årtionden finns inte med. Men han konstaterade att efter det mycket långa socialdemokratiska maktinnehavet så var hela samhället och de flesta av dess institutioner så genomsyrade av socialistisk sekulär anda att det var svårt göra någon verklig omläggning.
Lite kort kunde han dock (efter fråga av mig) säga att senare har det hänt lite. I läroplaner från Bildtregeringens tid på 90-talet finns - troligen mest beroende på KD:s inflytande - formuleringar av typen (fritt ur minnet) att den värdegrund som ska prägla undervisningen är de värderingar och den västerländska humanism som bygger på kristendomen. (Obs! Ej ordagrant citat!) Problemet (som jag även hört framföras från lärarhåll) är att eftersom lärarutbildningen så länge präglats av en sekulär anda så är det många lärare som antingen känner sig främmande inför formuleringen eller tycker sig sakna verktyg och kompetens tillämpa den.
Men sen är det ofrånkomligt att de borgerliga partierna följt med samhällets allmänna sekularisering och därför i modern tis till största del tappat sina kristna partiprogramsformuleringar som var levande på 40-50- talen och delvis sextiotalet. ****
Men slutsatsen är ofrånkomlig: om Sverige hade haft borgerlig majoritet från andra världskriget till 1976 så hade - vad gäller kristendomens yttre ställning i skola och samhälle - med största sannolikhet mycket varit märkbart annorlunda.
---
Lunch på restaurang i Nalenhuset. Sen lite samtal om hur coronapandemin påverkat oss. Fyra inledare, varav jag greps mest av Berit Simonssons vittnesbörd om hur överflyttningen av OAS från stora möten till sändningar på nätet där man två år i rad kunnat följa rörelsens inspiratörer på resa från söder till norr och hur dessa sändningar, med undervisning och lovsång och korta stopp på intresssanta platser*****, på vissa ställen inspirerat folk att samlas till "husmöte" hemma hos den som har störst TV. Vad månde bliva av detta?
Tänkvärd var också Rolf Petterssons reflektion att när det fick vara färre besökare på gudstjänster det visade sig att många människor saknar vana/kunsksp/tradition att själva hålla enkel gudstjänst/husandakt i hemmet.
I samtalet efter inledningarna sade Bert Lönndahl att biskoparna svek under pandemin. Dom borde samfällt uttryckt att gudstjänster får inte ställas in. Även om gudstjänstdeltagare saknas ska prästen ensam fira mässa, läsa Guds ord och be för sin församling i kyrkan.
Och Göran Beijer påminde om att vid den förra stora pandemin, spanska sjukan för hundra år sedan, så ställdes också många offentliga evenemang in men inte gudstjänster. Det ansågs nämligen att i en svår tid var det viktigt att människor kunde få del av det hopp som förmedlades i gudstjänsten.
* det är en förkortad populariserad version av en doktorsavhandling som snart framläggs på engelska vid norskt universitet. Pga sitt tydliga icke-politiskt-korrekta innehåll var det svårt få stöd för den vid svenskt universitet
** i en annan bok jag tidigare läst, Hessler: Statskyrkodebatten, påtalades att under stora delar av 1900-talets första hälft var de frikyrkliga med på viljan minska "statskyrkans" infytande men i takt med den tilltagande sekulariseringen kunde många frikyrkliga börja se t o m den förkättrade statskyrkan som en bundsförvant i kampen för kristendomens hela överlevnad i det alltmer sekulariserade samhället.
*** med dagens mått mätt kan 1919 års skolplan framstå som rätt "from" men icke desto mindre var katekesens borttagande ett tydligt steg för att minska kyrkans inflytande över skolan
**** samtidigt med de orden visade föredragshållaren en bild med de borgerliga partiledarna från 1976: Fälldin, Ahlmark, Bohman
***** en sådan plats var kyrkstaden i Gammelstad där Mats Rondahl och jag medverkade, vilket jag bloggat om 31 juli
Kommentarer
Postat av: Thorsten Schütte
(Folk-) Partiet har ju sagts bestå av "hälften ateister och hälften frikyrkliga" Ja, att vara liberal är att vara kluven och det bidrar säkert att L nu ligger på lättölsnivå i procenten.
När jag kom till Sverige från Västtyskland i början av åttiotalet upplevde jag Sverige som genomsyrat av Kristendomen: Riksdagens kristna grupp var 1/3 av ledamöterna, Carola viftade med Bibeln i melodifestivalen, jag kyrkobokfördes av en högkyrklig präst på Helga Tref i Uppsala och hade ett långt samtal, bodde på Ansgarsgården osv. I den offentliga debatten fanns många anspelningar på Kristendomen, Jag upplevde (Väst-) Tyskland som mera sekulariserat än Sverige.
Svar:
Torbjörn Lindahl
Postat av: Thorsten Schütte
Ja, det har ändrats en del, men kan fortfarande minnas hur fascinerande det var för mig när jag kom till Sverige. Att vara baptist i Sverige var inget konstigt alls, i Tyskland ansågs man lite skum då.
När jag kyrkobokfördes i Sverige talade jag om att jag inte ville bli medlem i SvK eftersom jag tar den på allvar som trossamfund och jag ville bara vara med i ett, baptisterna då. Prästen berömde detta. Nu är jag med i SvK i stället, "konvertering light" ;-)
Trackback
