40 år
sedan vännen Mats prästvigdes var det igår.
Det firade vi med middag med grillning här hos mig tillsammans med två vänner, varav den ene representerade Mats ungdomstid genom att de gått i skola och konfirmerats tillsammans och den andra hans yrkestid genom att de arbetat tillsammans både i Nederluleå och Gällivare pastorat.
Synnerligen trevlig och givande kväll med goda samtal. Och eftersom vi var två präster närvarande som nu klarat 40 år så uppstod frågan vilken kallelsen för oss nu är. Min fråga: ska man vara beroende av den yttre kyrkans behov av vikarier och inhoppare för att kunna göra något prästerligt, eller kunna ta egna initiativ "utanför ramarna"?
Lite samtal blev det också som ledde fram till lite läsning ur Laestadius posillor, bl a ur det exemplar jag ägde redan under min studietid och ur vilket vi flerfaldiga gånger högläste när vi samlades till Bön i uppsala.
.........
Rättelse:
När jag skrev inlägget hade jag rubriken 42 år. Men det är fel, vilket god vän i sms påpekat. Rätt ska vara 40. Mats prästvigdes 1981. Det är jag som varit präst 42 år.
Kommentarer
Svar:
Ja, det är mycket man kan fundera över. Jag minns min första prästtid (= den tid då regelbundna kontraktskonvent förekom), då var det självklart att emeritipräster i kontrakten inbjöds.
Idag? Borde emeritipräster som bor i församlingen inbjudas till kollegierna, om än inte varje vecka så i vart fall med regelbundenhet. Särskilt om pensionären är aktiv gudstjänstfirare. Vid sådant deltagande skulle idéer till insatser kunna födas.
I övrigt? Ingen protesterar när jag predikar i östlaestadianska bönhuset -eller konfirmerar dess konfirmandgrupp i kyrkan trots att det finns lokala präster som skulle ha tid göra det. Men gudstjänster i bönhus och Missionshus som i praktiken har annan organisatör än den yttre församlingen, är ju principiellt "utanför ramarna" - men i vår landsända helt accepterat sedan långt innan du och jag ens var påtänkta. Varför? Därför att man tvingats inse att dessa sammanhang är faktiska bärare av spiritualitet och fromhet som inte kan nekas hemortsrätt i kyrkan.
Vad vore det för verklig PRINCIPIELL skillnad mellan att predika/fira mässa i laestadiansk gemenskap och i nystartad "Lindahliansk" gemenskap? Bortsett från att det som är är nystartat alltid - med laestadianskt uttryck - betraktas som "något nytt i kristendomen". Men allt nytt blir ju med tiden gammalt. I vår tid behöver man ju bara tänka på datorer och mobiltelefoner för att inse hur snabbt den förändringen sker.
Torbjörn Lindahl
Svar:
Annat var det som sagt på Laestadii tid. "Prästerna i Åsele" om vilka Laeestadius ger omdömet att "de var inte av detta fårahuset och kände inte Marias hjärta" , var Lindahlare, far och son. Båda hette Olof. Hur nära släkt vi är minns jag inte säkert men har för mig att den äldre (fadern alltså) är vår farfars morfars fars bror.
Torbjörn Lindahl
Trackback
