Torbjörn Lindahl

lekte jag igår oavsiktligt med mig själv. 

 

När jag övertog lägenheten fick jag ju några nycklar. En kunde jag sätta på min nyckelknippa så jag hade fortsatt tillgång till både hus och lägenhet. Men de övriga? Förvara dem i huset var inte att tänka på, då skulle dom riskera bli nerpackade i okänd flyttlåda. I lägenheten ja, men var? Något säkert ställe där dom inte skulle försvinna bland allt som packades upp. Till slut fann jag ett säkert ställe. Problemet med alla säkra ställen där man kan lägga sådant som ej får försvinna är att man understundom glömmer var detta säkra ställe är. Det är kanske därför det är säkert?

 

 Så skedde alltså även i detta fall. Alltså blev det lekens senare del* att leta nyckel. Jag kände mig som pensionären som fick frågan vad dom gör nu som pensionärer: vi leit o vi leit o vi leit. Men inte fann jag något hur jag än letade. Till sist tittade jag desperat på det sista stället jag överhuvudtaget kunde tänka mig: kryddhyllan ovan köksfläkten (bakom en skåpdörr). Eureka! ** Helt säkert ett säkert ställe; jag tittar där ytterst få gånger utöver när jag på julafton letar kanel till tomtegröten.

 

I övrigt har sista dryga veckan gått i flyttningens tecken. Hjälp har jag fått av både yngre son och av Mats - med fyrhjulsdriven bil, vilket var helt nödvändig för att ta sig förbi och igenom snödrivorna fredag och lördag. Köra de stora lassen med möbler gjorde vi pga snöfall inte i lördags utan i måndags. Det gick bra. 

 

I går for yngre son och jag tillbaka till huset för att ta hand om det sista i garaget. Det valde vi föra till kyrkstugan. Men också där hade det snöat...

 

* gammalt postilleuttryck för en predikans andra halva. Den första hette förra delen

** grekiska: jag har funnit det