Torbjörn Lindahl

underskrifter i namninsamlingen Lätta på restriktionerna för gudstjänster. Så någon jättestor skillnad gjorde inte min insats i föregående inlägg.

 

Och det tyckte vissa vänner var bara bra. Jag skickade nämligen likalydande uppmaningar till folk som finns med på olika mail-listor där jag själv är med. En del höll med mig, andra inte. De som inte höll med om det riktiga i att kräva lättnader för gudstjänster kunde hänvisa både till hårt belastad sjukvårdspersonal, till folk med kunnighet om luftburen smitta, och i något fall till erfarenhet av nära vän/släkting som drabbats av Covid 19 och även någon som dött i sjukdomen med svåra plågor.

 

Vad ska man säga? Ens mun blir tillstoppad! Den som har personlig erfarenhet har nämligen alltid rätt. Det är ju de gällande villkoren i all offentlig debatt. Och jag har ingen personlig erfarenhet av smittan och sjukdomen. Och ingen anhörig heller. Och ingen i den gudstjänstfirande gemenskap jag tillhör heller.

 

 Likväl vill jag avge en särskild mening, precis som man får göra i ett utskott i kyrkomötet om man bara är suppleant och därför inte har rätt reservera sig.

 

1. När man önskar lätta på restriktioner för gudstjänster så innebär det inte ett krav att dom ska tas bort helt och hållet. Bara att dom borde vara begripligt jämförbara med t ex regler för affärer, köpcentra mm. Om vissa regler för smittans bekämpande framstår som orimliga, obegripliga eller godtyckliga kommer människor i långa loppet att strunta i dem. Och risken blir då att den "moralupplösningen" sprider sig även till andra situationer där restriktioner är mer angelägna.

 

2. Jo, jag vet att inte bara kyrkors gudstjänster drabbas. Även teatrar, konserter, festivaler av olika slag drabbas. Och även idrottsutövning får ju ske inför tomma läktare. Men det är bara att acceptera att det perspektivet låg lite utanför mitt synfält. I den förhållandevis starkt pietistiskt/väckelsekristet präglade landsända där jag bor torde de regelbundna gudstjänstfirarnas frektventerande av dylika evenemang vara  ytterst begränsat - i de flesta fall helt obefintligt. Alltså blev i praktiken affärer och butiker den enda relevanta jämförelsen.

 

3. Ibland sägs att det är angeläget att kyrkor begränsar deltagandet vid gudstjänster för det sänder en s k signal (som det numera heter) ut i samhället att det  är viktigt att vi tar situationen på allvar. Signalvärdet kan jag tro på när det gäller Luleå hockey; om dess tempel, Coop Arena står tomt under hemmamatcherna istället för att fyllas av närmare 6000 personer, då tror jag det finns en medvetenhet om saken i samhället.

 

Men om de ca 35 personer som regelbundet går i Hertsökyrkan samlas vid ett eller uppdelade på två eller fyra tillfällen en söndag så tror jag medvetenheten om det är minst sagt begränsad bland luleborna.*

 

4. Lite rätt fick jag kanske redan tidigare i veckan (innan namninsamlingen överämnats) då jag på TV såg ansvarig minister Amanda Lind säga att man jobbar med att göra restriktionerna mer anpassade till olika situationer, t ex när det gäller lokalernas storlek, vilket var ett av de önskemål som framfördes i namninsamlingen.

 

5. Självklart tycker jag det är viktigt att vi gör allt vi kan för att stoppa spridningen av smittan. Även om vacciner nu är på G så är det ännu länge kvar innan vi (eventuellt?) kan börja slappna av.

 

Själv föregår jag med gott exempel: jag träffar vardagligen klart färre än åtta personer sammanlagt, familjemedlemmar inberäknade.

 

- - - - 

 

Givetvis går jag i kyrkan också även om det var ett tag sedan jag själv celebrerade och predikade. Mats har tjänstvilligt ställt upp som heltids-medhjälpare till Bosse så jag kunnat ta det lite lugnare nu när flyttkartonger dominerar min tillvaro. (Ni som önskar få komma och se hur jag har det i nya lägenheten får ge er till tåls.)

 

Förra söndagen gick jag på mässa som Mats ledde, idag på en av Bosses. Det skulle varit biskop em Hans idag kl 9 och 10 men han fick rycka in i domkyrkan där det var manfall pga sjukdom så Bosse fick "offra" sin ledighet - vilket han inte brukar tycka är så stort offer.

 

 

* för några år sedan fick jag en väldigt tydlig påminnelse om hur långt från mitt i byn kyrkan numera mentalt  befinner sig för de flesta människor. Det var när vi firade Hertsöområdets 40-årsjubileum. Utgångsår för firandet sattes till det år då centrumtorget, vid vilket skola, affär, pizzeria, gym (numera), fritidsgård, bibliotek- och kyrka(!) ligger, invigts.

 

Till firandet hade ett par ungdomar gjort en film om Bostadsområdet och allt (!) som under ett år händer där.

Det var skola, affär, idrottsföreningar, fritidsgård, den årliga luciacupen i innebandy mm., mm. Vi visade filmen i samlingssalen i kyrkan. Men när jag såg den noterade jag att om det som sker i kyrkan nämndes ingenting. Ändå måste under de år som kyrkan funnits barn och ungdomar i antal som med marginal räknas i fyrsiffrigt tal deltagit i barnverksamhet (fr a barntimmar) och konfirmation - för att inte tala om skolavslutningar och adventsandakter. Det var t om så att från den skola i området som inte ligger vid torget, gick barnen i årtionden i fackeltåg till kyrkan årligen på morgonen fredag före första söndag i advent. Men om allt detta - ingenting. Absolut ingenting. Och till alla barns och ungdomars möten med kyrkan kan ju läggas alla föräldrars.

 

Nej, kyrkan är inte längre "mitt i byn". Den ligger numera (i de flestas medvetande) låååångt bort i skogen. Så vad som sker där (borta) påverkar nog i ytterst begränsad utsträckning människors pandemibeteende.