Torbjörn Lindahl

blev helgens facit.

 

Först högmässa i vanliga kyrkan Alla helgons dag. Inte särskilt många, ca 20. Men så har allhelgonahelgen alltid varit en svag gudstjänsthelg. Jag minns när jag första gången höll högmässa i Hertsökyrkan på 90-talet. Då var det högst tre utöver kyrkobetjäningen. Sedan har det väl blivit fler, men långt ifrån jämförbart med "vanliga" söndagar. Vad beror det på? Skollov? Att "alla" åker till sina hemorter och tänder ljus vid föräldragraven? Nå't måste det bero på. Men synd för alla som missade gudstjänsten. Bossr predikade innerligt om Mose som fick skåda in i det utlovade landet.

 

På söndagens morgonhögmässa var vi ännu färre, 12 st. Först vid kvällsmässan sägs det ha varit lite fler, mellan 20 och 30, men då var jag inte där. Eftermiddagen hade jag ägnat åt gudstjänster i bönhuset. Kl 13 predikade både Stefan Aro och jag, kl 17 bara Stefan. Att både få träffa och lyssna till Stefan är en sannskyldig glädje; en verklig broder - både i tron och i ämbetet! 

 

I första bönhusgudstjänsten predikade han över berättelsen om hur Jesus botar en ämbetsmans son, sista delen av Jh 4; vid andra tillfället över 2 Tim 1. Ganska länge uppehöll han sig vid relationen mellan aposteln och hans lärjunge och även vid hänvisningarna till Timoteos' mor och mormor och talade mycket om nödvändigheten att generationerna har kontakt med varandra.

 

Vid mitt taltillfälle utgick jag från 1 Petr 2:4 ff som enligt gamla Evangelieboken (som följs i bönhuset) var en av aftonsångstexterna för föregående söndag då jag skulle ha predikat där.

 

Två gudstjänster i kyrkan, varav jag distribuerade i den ena, och två i bönhuset, varav jag predikade i den ena, så nu har jag väl uppfyllt all rättfärdighet.

 

Var trivs man bäst? Ingen tvekan om att jag har många vänner i Fridsförbundet till vilka jag har starka band, men gäller det själva gudstjänsterna då går ju inget upp mot kompletta mässor - särskilt när dom genomförs så gediget (inklusive predikan) som under Bosses ledning.