Torbjörn Lindahl

går mot sitt slut.*

 

Händelserik dag. Början i min vanliga kyrka dit jag kom just när Bosses mässa avslutades. Sen celebrerade jag och predikade kl 10. Inte världens längsta predikan kanske för hela mässan tog 35 min med mycket kort skriftetal, två textläsningar, fyra psalmer och komplett sjungen nattvardsliturgi.

 

Sen var det Mats tur hålla mässa, men då satt Bosse och jag i samlingssalen och kyrkfikade och pratade. Bl a pratade vi om detta att regeringen förbjuder fler än 8 på gudstjänster** men tillåter folk på krogar och restauranger (med en meters mellanrum). Hur många skulle rymmas i domkyrkan om dom skulle sitta med en meters mellanrum? 250? Bosse tyckte det här gudstjänstförbudet är rena stalinismen. Kanske snart dags lyda Gud mer än människor då, så jag. Han höll med.

 

Efter 11-mässan for jag hem, men Bosse skulle ha ytterligare en eller två. Jag har erbjudit mig att också kunna ställa upp på eftermiddsgsmässa vid behov.

 

Dock inte idag för idag hade jag behov fara hem och vila en stund och ladda upp inför predikan i Fridsförbundets bönhus kl 16 tillsammans med David Orre. Får erkänna att jag uppskattar höra David. Han utstrålar ofta en sån glädje när han predikar, ungefär som att ordet drar med honom själv. Han talade över Jes 35. Själv talade jag över Mt 13 Om senapskornet och surdegen. Lite märkligt predika för musiker, mötesledare, den andra predikanten, ljudtekniker och tre barn. Men jag är van vid sånt också. Under studietiden var jag en sommar tjänstebiträde i pastorat på Uppsalaslätten där de gamla kyrkorna ligger tätt. I många av de gudstjänster jag då höll skulle åtta personer varit minst en fördubbling av deltagarantalet. Men de fåtaliga bönhusbesökarna lyssnade uppmärksamt och det var lätt att tala. Man har väl sannolikt även förebedjare bland youtube-lyssnarna. Jag har svårt att helt komma från känslan (har skrivit det förr) att bönhusfolket tar mer ansvar för sina talare genom att man ser det som sin uppgift/skyldighet be för predikan och talaren eftersom man vet att predikanten ingenting kan åstadkomma av sig själv; en del kyrkfolk däremot ser sig som åhörare till en predikan som det snarast är prästens skyldighet åstadkomma på egen hand. Rätt eller fel ??

 

Väl hemma fick jag telefon från gammal vän, fd kollega i svenskkyrkliga prästämbetet, numera kollega i Missionsprovinsens prästkollegium. Intressant samtal även där.

 

 

* när jag började skriva inlägget

 

** väl hemma fick jag veta att Dag Sandahl (vars ord jag absolut inte rekommenderar - sånt blir man domkapitelsanmäld för - utan bara helt oengagerat omtalar) skrivit till Växjö domkapitel och begärt att kapitlet ska agera mot länsstyrelserna i frågan.

 

Kanske dags görs detsamma i Luleå stift?

 

Dags ord kan läsas på Kyrklig Samlings hemsida (Dagsländor) och sannolikt snart även på kyrkligdokumentation. (OBS! sakupplysning, inte rekommendation).