Torbjörn Lindahl

är det i dagarna. För skolelever och studenter. Fick för någon dag sedan ett kort på äldsta barnbarnet där han nöjd pustar ut på soffan efter första skoldagen   - i Stockholm!

 

Även för mig märks terminsstarten eftersom jag i många år hyrt ut rum till studenter. Som mest hade jag tre inneboende (läsåret 2014-15) men då hade jag ett rum till, vilket nu är borta då jag rivit den vägg i vardagsrummet som jag monterade kring 1990. Nu är ju behovet av fler sovrum ytterst begränsat. 

 

En som ska hyra tills vidare kommer på söndag. En som bara ska bo tillfälligt, t o m september, kommer på tisdag. Han får ta mitt arbetsrum under denna begränsade tid.

 

När det var klart med dessa två blev jag kontaktad av ytterligare en* som bara ville ha rum i fyra veckor, till dess han skulle tillträda en egen lägenhet. Jag tänkte, jag kan väl hänga upp ett draperi på den nedrivna väggens plats och göra ett tillfälligt rum för en månad. Men just när jag börjat förbereda för saken får jag besked att han fått ett rum. 

 

- Lika skönt, tänkte jag. Men insåg direkt - lärdom från en av de Bo Giertz-predikningar som jag tidigare berättat att jag fått del av - att därmed var min (planerade) goda gärning inget värd. För om jag gläds över att inte (längre) behöva göra något gott som jag föresatt mig, har jag då verkligen älskat min nästa som mig själv?

 

Inte enligt Giertz.

 

Tur att man är lutheran och kan instämma i psalmen vår gärning ej gagnar till salighetsgrund, försvinner som agnar i prövningen stund.

 

 

* min gamle kamrat hade vänligen gått med i FB- gruppen Ge tak åt en student i Luleå och lagt ut en annons i mitt namn. Jag är ju icke Facebookare.