Torbjörn Lindahl

går jag till kvarterets sopcontainrar eller, då och då, åker in med buss till Röda korsets Kupan med sådant jag tänker att någon annan skulle kunna ha nytta av.

 

Jag håller alltså på och storstädar och rensar i huset. Nästan döstädar skulle man kunna säga.

 

- Orkar han det? kanske någon undrar. Jo, eftersom jag  gör det precis när jag själv får lust, hur jag vill, hur länge jag vill och med vad jag vill.

 

Råkar jag ha ärende till inneförrådet och mina ögon faller på något jag kan sortera så kan jag göra det - helt oavsett vad som annars var i min  tanke. Eller om jag råkar se en bunt papper i en bokhylla kan jag plötsligt få för mig att gå igenom den bunten just nu. Men om jag på minsta sätt skulle försöka planera och i förväg bestämma att på torsdag förmiddag ska jag göra det eller det, då blir det en oöverstiglig tröskel.

 

Precis som just nu då både frukost  och morgonbön är avķlarade: jag skulle kunna gå upp i arbetsrummet och sortera på skrivbordet, eller råka fastna när jag passerer byrån i hallen och rensa i högen av div som ligger på den, eller åka in till Kupan med lite bortrensade böcker mm - eller strunta i alltihop och sitta kvar i fåtöljen och sträcka mig efter boken jag håller på med, Kyrkomöte och partipolitik. Eller inte ens det, utan bara sitta kvar i fåtöljen och titta ut genom fönstret.

 

Nu är det väl iofs en hel del människor i familj och bland vänner och arbetskamrater som sedan länge hos mig känner igen detta gör-vad-som-faller-honom-in-beteende. Med åtföljande oförmåga/ovilja planera och genomföra  något organiserat. Kan bara meddela att detta personlighetsdrag blivit extremt förstärkt efter stroken.