MC, bön och dödsbud

Där lockade jag väl många läsare med denna spännande rubrik?
 
Verkligheten är denna. Redan i torsdags var jag sugen på MC-tur när jag for hem från jobbet i soligt väder som pågått under stor del av dagen. Men väl hemma hamnar man i favoritfåtöljen för koll av post och vips så har tiden runnit iväg och med den lusten dressa på sig och rulla älsklingsfordonet ur garaget. I går eftermiddag var känslan densamma men efter ivrig argumentation med mig själv och hemmavarande son beslöt jag att efter snabb kvällsmat ta en tur.
 
Efter div svängar hamnade jag hos god vän i grannkommun (som förvarnats via tel). Där blev det kvällste och intressanta samtal om kyrkligt och kristligt och till sist bön för angelägna böneämnen. Märkligt hur mycket av givande och angelägen kristen gemenskap man är med om vid sidan av arbetet när man är präst.. 
 
Under vistelsen i goda vännens hus fick jag det telefonsamtal som berättade att annan gammal god vän - trettio år äldre än jag - igår "fått komma hem till Herren". Det var yngsta dotter till Karin Magnusson som ringde. Karin är sannolikt okänd för många av denna ringa bloggs läsare, kanske känd för en del av dem som haft engagemang inom kyrkor i Luleå, kanske särskilt inom tidigare Örnäsets församling.
 
Karin var lärare och under en tid kollega med mamma (och hennes man, som jag begravde för ca tre år sedan,  var kollega med pappa). Och eftersom vi var flera jämnåriga i våra respektive barnaskaror knöts flera vänskapsband. Under de snart 40 år jag varit präst här i Luleå fanns Karin och Nils-Erik ofta bland gudstjänstfirarna. De senaste 4-5 åren har vårt gemensamma gudstjänstfirande mest bestått i sjukkommunioner i deras hem. Att besöka dem - eller senaste åren bara Karin - har alltid varit en glädje.
 
När den enkla mässan vid matbordet i vardagsrummet var avslutad tog Karin alltid till orda för att be. I bönen ingick nästan alltid tungotal och en hälsning från Herren som Karin själv tolkade. Inledningsordet var alltid "du är mitt älskade barn, säger Herren". Ibland kunde någon annan besökare vara närvarande. Var ock en fick ett tilltal med en personlig hälsning. För mig personligen var dessa hälsningar ofta mycket uppmuntrande och ytterst träffsäkra in i min personliga situation. 
 
Naturligtvis finns en sorg efter en person som blivit en vän men framförallt över förlusten av ytterligare en flitig och uthållig bedjare. När de gamla bedjarna dör ersätts dom inte i samma utsträckning. Det är en stor förlust för Guds rike.
 
Men glädje givetvis att kunna tänka att en person inte gått bort  utan - hem.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0