Torbjörn Lindahl

hette sången från Sgt Pepper som man sjöng i sin ungdom. Då framstod det som en evighet innan man skulle nå den åldern.

 

Men nu har tiden gått. Om en liten stund, för att vara exakt om precis fem timmar, kan jag sjunga When I was sixtyfour. Men inte känner man sig lika gammal som man tyckte en sextifyraåring var när man var ung.

 

Men att bli 65 innebär inget drastiskt. Jag avser ännu en tid fortsätta som hittills vad jobbet beträffar. Jag har ofta uttalat att predikan, undervisning, själavård och mässfirande - alltså de riktiga prästuppgifterna - fyller mig med samma glädje som tidigare. Men ingen tvekan att mycket av kringjobbet, kollegier, planeringar, målskrivningar, verksamhetsplaner, församlingsinstruktioner, doppastoraler, nya handböcker, strukrur- och organisationsförändringar mm, mm i det oändliga; det gör en trött. Det har man väl iofs alltid blivit lite less av, men nu säger jag trött.

 

 Men som sagt, det verkliga prästeriet är fortfarande roligt. Jag frestas något att börja blicka bakåt på min prästtid, men sådant får anstå till 40-firandet av min prästvigning, eller till den officiella pensionen.