Organisationsförändring
Det är intressant att se yngre och nyanställdas entusiasm inför varje ny grej som presenteras. Där sitter jag och tänker att det har jag varit med om fjorton gånger och vet att det inte fungerar. Och när mötet är slut fortsätter jag jobba på som vanligt med det jag alltid jobbat med. Och för det mesta fungerar det hur bra som helst. Det är ju jättekonstigt....
Så är det även i biblioteksvärlden. Jag tror att det är vänligt och viktigt att inte säga att man varit med om det fjorton gånger förr och så vidare. Det är kanske solidariskt att inte förta entusiasmen hos dem som fortfarande har den.
Huvudtanken i romanen 'Leoparden' av di Lampedusa – som skildrar brytningen mellan gammal och ny tid på Sicilien – är att allt måste förändras, så att det kan förbli vid det gamla. Så är det fortfarande, inte bara i Luleå.
Gott nytt år och välsignad kommande Epifaniahelg!
Sigrid. Som den väluppfostrade varelse jag är så beklagar jag mig bara för andra som också har 40 års erfarenhet!
Ett par funderingar om detta med omorganisationer:
1: Om de leder till att allt ändå förblir vid det som mångåriga stofiler ändå är vana vid - beror det på att stofilerna obstruerar? Om så blir det ju ständiga behov av att försöka på nytt men "felen" kanske inte finns hos de som kanske ibland naivt ser förändringsbehoven utan snarare hos dem som vägrar titta - för att inte tala om följa.
2: Vad driver organisationsförändringarna? Handlar det om omgrupperingar i defensivt syfte för att hitta lämpliga Maginiotlinjer eller Atlantvallar att förskansa sig i? Eller är det kraftsamlingar för offensiv?
