Gott nytt år

är det väl dags säga nu när t o m nyårsdagen är förbi. Tre gudstjänster har det blivit denna helg (som jag själv lett) + ytterligare 1,5 där jag var åhörare, i bönhuset.
 
Lördag kväll lyssnade jag på två predikningar i bönhuset. Roland Wälivaara och Sören Ylipää var kallade predikanter. Roland försökte - också genom personligt vittnesbörd - förmedla frimodighet när det gäller bönens möjligheter. Kl 14 igår började det med "jobbet" för mig. Nyårsbön i Ljusets kapell på kyrkogården. Inte så många deltagare. Faktiskt "bara" 10. Nu tror jag det är åtskilliga år sedan jag sist hade den andakten, men mitt minne är att då var det betydligt fler. Vad har hänt? Är det bara det att den äldre kyrkogående generationen sakta försvinner, den generation där en äldre kvinna som ville gå på dylik andakt drog med sig dotter och svärson och två barnbarn. Men nu då hon är borta så kommer inte de övriga fyra heller?
 
En matbit hann jag sen få i bönhuset innan det var dags för dagens andra predikogudstjänst. Jag lyssnade dock bara till en predikan och gick sedan över till kyrkan för att förbereda inför kvällens mässa. Efter en stunds samvaro med knytkalas-sallad var det dags för de samlade bönhusdeltagarna att gå över till kyrkan. Kl 21 mässa. Vissa år har mässan varit tidigare på aftonen. Att förlägga den senare upplever jag vara för ungdomarnas skull. Det passar sannolikt sämre för barnfamljer. Men i år hade man inget för det. "Bara" ca 200 kommmunikanter och ovanligt få ungdomar. Många av Luleåungdomarna lär har varit bortresta och många av dom som tidigare år kommit från andra orter hade tydligen egna möten.
 
Nå, jag predikade och celebrerade. Ingen tvekan om att det är roligt predika i dessa sammanhang. Min vän Erling Wälivaara tolkade predikan till finska. Roligt med en tolk som man väl känner. Hans broder, prästen Roland, distribuerade med mig. Det var verkligen en stor glädje få tjänstgöra tillsammans med honom som betydde så oerhört mycket för mig i min ungdom.
 
Hembjuden blev jag sen till god vän och f d arbetskamrat tillsammans med andra goda vänner. Vi noterade tolvslaget men gjorde inte särskilt mycket av det. Såg dock lite fyrverkerier från grannskapet genom köksfönstret.
 
Idag fick jag vänta länge på mässan. Kl 18 hade vi mässa i Hertsökyrkan. Varför vi sedan flera år firar nyårsdagens mässa kl 18 finns det minst tre olika förklaringar till. Och här gäller inte den västerländska förnuftsregeln att om det finns flera tolkningar så kan bara en vara sann; nej, här gäller den judiska tolkningsprincipen (enligt Göran Larsson): om det finns flera möjliga tolkningar så är alla sanna. Då blir det mer djup i ordet.
 
Nästen 30 personer var vi. Inte så illa för nyårsdagens kväll. Flera vänner som man inte dagligen möter. Ser man olika tecken på att Gud håller på forma något nytt?
Några av dem som tidigare oftast firat gudstjänst i den nu nedlagda Björkskatakyrkan har börjat dyka upp i Hertsökyrkan. Om dom fortsätter med det kan det bli till välsignelse. Ju fler som deltager desto stabilare blir ju gemenskapen och ju större bredd den får (åldersmässigt, socialt, yrkesmässigt) desto större är också möjligheten att en ny besökare finner någon att relatera till och bli kompis med.
 
Domkyrkoorganisten Markus spelade. Han var väl värd den applåd han fick efter postludiet.
 
Av någon anledning lyckades jag få in en älg i predikan. Bland gudstjänstfirarna fanns en som haft verklig närkontakt med älg. Det gav anledning till samtal på kyrktorget.
 
Nu gäller det år 2018. Det år jag kommer att fylla 65 (om Gud vill och vi får leva). Men en helg som denna lockar inte pension. Det känns som att det är  nu det börjar hända.
 
 
 

Kommentarer
Postat av: Monica Berglund

Tack för predikan.Helst om älgen.Något jag får leva med.Närkontakt som slutade lyckligt.

Svar: Jo det gjorde ju det. Det får vi tacka Gud för!
Torbjörn Lindahl

2018-01-01 @ 23:47:31

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0