Fin upplevelse

var det allt i helgen. Och då tänker jag först på gemenskapen med kollegorna. Några av oss sågs flitigt under helgen, några av oss nästan inte alls pga olika seminarieval mm. Men det blev tågresor och bussresor och flyg och pauser däremellan. Alla upplevde vi nog att vi präster i församlingen ses för sällan. Bara vi präster ska man kanske tillägga (eftersom man vet att domprosten är läsare av denna ringa blogg).
 
Dessutom är det roligt ha god tid att tränga ner i olika frågor. Kanske blir samtalen mer avslappnade och mindre prestigefulla när man är borta från arbetsplatsen. Många s k vanliga människor som ofta får en ganska färgad bild av det som pågår "inom kyrkan", och kanske även journalister m fl som ofta bidrar till denna färgade bild; och som tror att vi präster ständigt "bråkar" om sådant där vi kan ha olika syn; dom borde ha suttit med oss på tåget mellan Linköping och Arlanda.
 
Jag kommer att minnas resan med glädje.
 
Men så blir det dags att smälta intrycken från själva vintermötet. Det första som slog mig var att det var så ytterst få bland de 5-600 deltagarna som jag kände igen. Knappt mer än en handfull utöver arbetskamraterna. Åker jag på ett OAS-möte känner jag igen hundratals. Vad beror den skillnaden på (förutom att jag varit på fler OAS-möten!)? Att åtskilliga i pilgrimssammanhanget är frikyrkliga (eller katoliker/ortodoxa)? Och/eller att det även inom svenska kyrkan finns en större bredd än man tror? Vem vet.
 
Seminarier och föredrag kan ju vem som helst hålla för vem som helst så där finns inget tveka om. Men gudstjänsterna? Visst var söndagens gudstjänst en fin högmässsa. Huvudstommen var en västerländsk mässa i svenska kyrkans tradition. Men sen blev det lite plocklåda. Inslag som man kan igenkänna från både det kyrkliga öst och väst. Och det kan väl iofs vara ok. Men till slut blir jag lite osäker om innehåll och yta verkligen hänger ihop. Bl a för att svenskkyrkliga präster och frikyrkliga pastorer blandas på att sätt som gör att en gammal sur svenskkyrkotraditionalist till slut frågar sig 
- vad är det för grundläggande ämbetssyn? Vad är det för slags "ämbetskvalite" hos dem som medverkar?
 
Jag tvingas erkänna: jag känner mig mer ett med det som sker vid en festhögmässa på ett OAS-möte (och det beror inte på flaggviftandet, om nu någon skulle tro det). Men högmässan var ändå fin (som man säger) men är allt samma väsen eller är det liknande väsen?
 
 Slutgnällt!

Kommentarer
Postat av: jokke

Det var bra att du åtminstone upplevde vår sändningsmässa som "fin", men synd för dig att Du känner tvivel på autenciteten hos det väsen som rådde. Även jag uppskattar festmässorna på Oas-möten, men doften av rökelse ger mig mer "hemkänsla". Jag har alltså hittat hem och har inga som helst tvivel utan kan t om säga att jag vet att Gud är närvarande i det bröd och vin som delas ut på våra mässor.

Svar: Se mitt svar till Jonas M.
Torbjörn Lindahl

2018-01-30 @ 21:41:48
Postat av: Jonas M

Vilka var det som tjänstgjorde framme vid altaret, var det frikyrkopastorer och präster i Svenska kyrkan tillsammans? Man kan ju utgå från att det inte var katoliker eller ortodoxa, inte heller bland dem som tog emot kommunionen. Du ställer ju berättigade frågor, vad menar man händer där på altaret med de gåvor som burits fram, har det någon betydelse vem det är som läser den eukaristiska bönen.

Svar: Gemensamt svar till både Jokke o Jonas: Det var ju biskop em Esbjörn Hagberg (sv ky) som celebrerade. Inga tvivel där. Rökelsen uppskattar jag mycket. Nej, min tvekan har nog mer att göra med ämbetet. En blandning av präster och frikyrkopastorer av båda könen. Vem är "riktig" präst? Har man alls någon genomtänkt gemensam ämbetssyn? Och kanske även ett tvivel för framtiden: vem tar över när bp Esbjörn är borta? Osv.
Torbjörn Lindahl

2018-01-30 @ 23:45:42
Postat av: Andreas Holmberg

Inte fel att vara noga med läran, t.ex. den om ämbetet och sakramentet. (Ungefär som jag säger till mina ELM-BV:are som har skrupler inför snart sagt varje frostensonsk bearbetning av en psalmrad). Men det finns ett slags fokus på ämbetet med handpåläggningssuccession (vad den vigde verkligen predikar verkar då plötsligt sekundärt, därav den långvariga acceptansen för villolärare om de åtminstone är karlar) och den rätta sakramentsförvaltningen - i vetemjöl! - som gör att en knappt kan finna en riktig nattvard i hela Danmark eller Norge och närapå med Strindberg börjar tala om det oförskämda bedrägeriet när majsoblater (Lettströms?) utges för att vara Kristi kropp.

Jag säger inte att du gått riktigt så långt, Torbjörn, men det blir till slut nästan en självuppfyllande profetia att med vissa romerska krav och kriterier kan en inte finna trygghet annat än hos Rom. Vad Rom sedan de facto lär och bekänner om t.ex. avlat, helgonförtjänster och skärseld blir till slut sekundärt - det är ju bara de som med någon sakramental säkerhet har Kristus på sitt altarbord. Jag undrar sa flundran...

Svar: Åja, Andreas, överdriv inte min ståndpunkt är du snäll. Om jag ska målas in i ett hörn klarar jag det utmärkt på egen hand. Skärseld och helgon behöver inte blandas in. Jag har ALLTID varit HELT TRYGG med det ämbete och den sakramentsförvaltning som svenska kyrkan historiskt ägt och som jag tror mig själv representera. Men om man fortfarande står fast vid det som Kyrklig Samling 1960 skrev i de ”17 punkterna” om (då eventuell, nu verklig) kvinna i biskopsämbetet att man inte kan godkänna några av hennes ämbetshandlingar, då krävs det inte överdrivet mycket fantasi för att komma till slutsatsen att detta svenskkyrkliga arv idag är mycket allvarligt hotat.
Ska jag möjligen tänka att den andliga grundfostran som på djupet präglat dig är något mer ”lågkyrklig” än den som präglat mig och att du därför inte riktigt kan förstå hur ett ”kyrkligt” arv kunnat bära mig - helt utan Roms eventuella medverkan?

När det i svenska kyrkan inte varit tillåtet låta en icke-PRÄSTvigd ”pastor” celebrera, har det då varit en administrativ formalitet helt utan andligt innehåll? Jag tror inte det. Utan jag tror det varit en regel som funnits för att skydda något som vi varit övertygade om att vi ägt, som ansetts värt att skydda, och som skyddats med desto större noggrannhet eftersom man inte med bestämdhet kunnat veta exakt var den gräns går där det skulle förlorats.
Torbjörn Lindahl

2018-01-31 @ 13:13:25
URL: http://efsidag.blogspot.com
Postat av: Jonas M

Jaha då har Hagberg alltså ersatt Fjärstedt förstår jag.

Ja Pingstkyrkan och liknande erkänner inget annat ämbete än det allmänna prästadömet. Att vara pastor är bara en funktion eller en tjänst, inte en gång präst alltid präst. Synen på ämbetet är fast knutet till synen på nattvarden eftersom Jesus inrättade prästämbetet samtidigt som apostlarna gavs uppdraget att fira nattvarden.

Skulle de endast vara Ordets gudstjänst så hade det ju inte varit lika noga.

Jag gissar att det saknades konsekrationsklockor dock.


Svar: Huruvida Hagberg ”ersatt” Fjärstedt i någon roll är inget jag definitivt kan bekräfta men fick något slags intryck att det var något i den vägen. Hur det nu kommer sig att jag fick det intrycket? Sa någon något?
Torbjörn Lindahl

2018-01-31 @ 22:15:08
Postat av: jokke

Det stämmer att biskop Esbjörn har ersatt biskop Biörn som kommunitetens visitator. Detta skedde vid vårt senaste Generalkapitel i augusti.

Svar: Jo, då var det så.
Torbjörn Lindahl

2018-02-01 @ 11:10:49

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0