Torbjörn Lindahl

var det idag. Vi började i domkyrkan med morgonbön, fint genomförd av domprosten. Möjlighet fanns även att på karismatisk vis bli smord med olja för delaktighet i den Helige Andes uppmuntran och tröst. Den chansen tog jag vara på.

 

Sedan kom arbetskamrat representerande begravningsverksamheten och berättade om det som vi numera kallar gamla kyrkogården i stan. Och om gamla kapellet och krematoriet därstädes. Det femte krematoriet i landet och det första i Norrland. Det börjar snart vara 30 år sedan det togs ur bruk. Ett av mina minnen därifrån är hur jag i min ungdom (alltså då jag var rätt ny präst ca 27 år gammal) glömde en begravning och blev uppringd av entreprenören och kom en halvtimme försent och organisten fick sitta och orgla för att sysselsätta de anhöriga.

 

Att man under densamma byggnadens första tid kunde ha ordningen att kistan sänktes ner en bit i de anhörigas åsyn för att simulera gravsättning det bekräftades av en av krematorievaktmästarna vid vår kyrkogårdspromenad lite senare; men att man skulle kunnat se eldslågorna från ungnen rakt under kistan, det förnekades redan vid föredraget i domkyrkan, och den sanningen kunde man sen bekräfta med egna ögon: krematorieungnen ligger inte rakt under det som var kistans plats vid begravningsakten.

 

Andra halvan av förmiddagen promenad på kyrkogården alltså med möjlighet beskåda vissa bemärkta personers gravar. Bl a såg jag stiftets förste biskops, Olof Bergqvist, grav. Lite samhörighetskänsla blir det: han prästvigde min farfar. Men prästvigningen skedde i Stockholm. Eller var det Uppsala? Eller var det så att den altaruppsats inför vilken vigningen skedde, då fanns i Uppsala domkyrka men sedermera flyttades till någon Stockholmskyrka? Eller var vigningen i Stockhokmskyrka vars altaruppsats tidigare varit i Uppsala domkyrka, så det trots allt var lite domkyrkokänsla? Pappa borde levt och kunnat redogöra - igen - för saken. På något sätt var det och inte i Luleå. Bergqvist var riksdagsman tycks periodvis varit i huvudstaden lika mycket som i sitt stift. Var min prästvigningsbiskop Stig Hellsten är begravd vet jag också. Det är på nya kyrkogården på Hertsön. Men var vilar de övriga lulestiftbiskopar som redan är avlidna, Jonsson, Hylander och Brännström? Vet inte. Gripande också att se den grav där relativt nyligen en person gravsatts som i sin ungdom var fånge i Auschwitz. Ett och annat får man fundera på när man på en kyrkogård ser namn och ålder och yrken. Tex en kvinna som dog 1947 i 75-årsåldern som varit rektor. Hon måste ju pensionerats på slutet av 30-talet. Kanske inte helt vanligt att en kvinna nådde den sortens position på den tiden.

 

Råkade också se gravsten för gammal arbetskamrat från Nederluleåtiden på 80-talet.

 

Eftermiddagen fri för egna eller grupp-aktiviteter. Helst med något friskvårdsinslag. Förhandsröstning i kyrkovalet var även tillåten aktivitet. Min eftermiddag blev:

- buss till Gammelstad och lunch på Pizzeria. Där träffade jag kyrkopolitiker från stort parti som jag tidigare kyrkoval debatterat en del med i pressen (kanske ibland i ganska skarpa ordalag). Men vi har känt varandra länge och vid personliga möten är det alltid roligt. Hon hade sett bilden av min nya MC här på bloggen.

- förhandsröstning i Petrigårdern. (Jag hade iofs kunnat förhandsrösta även i Domkyrkoförsamlingen, vilket varit närmare, men det är ju mer äkta åka till sin (folkbokförings)församling. Och hade jag inte farit till Gammelstad hade jag inte kunnat göra nästa del, vilket väl var själva poängen med eftermiddagen.

- promenad hem efter naturstigen från Hägnan till Porsön. Trevlig upplevelse det med. Otroligt vad Gammelstadsviken vuxit igen.

 

När jag kommit till fågeltornet valde jag ta den handikappanpassade promenadvägen ut till parkeringen vid Haparandavägen och gick sedan via Björsbyn hem, istället för att fortsätta naturstigen fram till Vänortsvägen och gå hem via Aurorum och LTU.

 

Men det man numera alltmer störs av är all hästskit på nya promenadvägen genom Björsbyn. Det finns ju flera stora stall med åtskilliga hästar i Björsbyn och därmed mycket ridning och hästskitande på promenadvägen. En halv tröst är att någon regelbundet sparkar/skrapar skiten mot dikeskanten. Men ta en promenad från Haparandavägen åtminstone fram till kommunens växthus eller förbi Liras fotbollsplaner och se hur mycket hästspill som redan är nedskrapat i de fina stenbelagda vägkanterna. Och det bara ett år efter det att nya promenadvägen blev färdigställd. Hur mycket kommer det vara om fem år? Varför gäller inte för hästägare detsamma som för hundägare : ta upp skiten efter ditt djur!?

 

Nu blev jag arg. 

 

Bort med hästskiten från promenadvägen! Och bort med (...) från kyrkan. Alltså röstar du på Frimodig kyrka i kyrkovalet!