Torbjörn Lindahl

men bara av vanligt jordiskt meningslöst slag, inget "i jämförelse med den härlighet som ska uppenbaras och bli vår". 

 

Var ute med näst äldsta dottern och bjöd henne på middag å ett av stadens lämpliga ställen. Där kom vi att prata om div. När dottern fick klart för sig den ytterst angelägna dag vi idag firar, förklarade hon omedelbart sin beredvillighet bjuda sin fader, prästen, på en öl. Problemet var bara att fadern hade bil för att bekvämt kunna hämta och skjutsa dottern till och från middagen. Hon erbjöd sig då bjuda sin fader på desserten istället. (Första glädjen).

 

Vi ordnade det så att hon swishade lämplig summa till mig då jag i övrigt tagit hand om notan. Alltså fick jag för första gången använda swish på riktigt! (Andra glädjen). Och notera att det var ett barn som swishar en förälder, inte förälder till ett barn, vilket tidigare för mig förklarats vara det verkliga skälet ha swish; att kunna hjälpa sina barn ur tragisk belägenhet när dom sms:ar "snälla pappa, swisha lite pengar, jag är utan och har inte till buss/tåg/taxi"; vilket länge var den bestämda anledningen för mig att inte skaffa swish så att inte barn skull ledas tro att det alltid finns en lättillgänglig hjälp när man klantat till det. Men nu var det alltså barn som swishade förälder, som sagt. 

 

Riktigt roligt vara modern. Men i teologiskt avseende blir jag det aldrig. Nån ordning får det vara.

 

Lite allvarligare samtal blev det också - och då blev det djupare glädje - utifrån det brev jag fick (och bloggade om) för en vecka sedan. Med det brevet fick jag nämligen också en gåva med orden " om det inte passar kan du ge det till ett av dina barn" - vilket jag gjorde och det mottogs väl - "och berätta om mig att går komma igenom en svår sorg" - trösterikt ta del av.