Torbjörn Lindahl

I fredags var detTjugonde dag Knut och fredag den trettonde samtidigt. Nå, inget farligt eller oturligt hände. Däremot började jag arbetet med att få undan julsakerna. På lördagen blev jag bjuden till goda vänner på julbaksplundring. Det var något nytt. Det är jag gärna med om igen.

 

Idag ledde jag återigen högmässa i kyrkan som inte är min men där jag känner mig som hemma. En bra bit över trettio var vi väl. Hur många präster som var bland gudstjänstbesökarna berättar jag givetvis inte men jag kan avslöja att två av dem var missionsprovinspräster och att en av dem hjälpte mig med distributionen.* Kan väl även passa på berätta att vi har tre rullstolsburna bland de regelbundna besökarna. 

 

Nu kommer jag inte (om planeringen står sig) att hålla gudstjänst de två kommande helgerna. Men sen blir det tre på raken.

 

Senare under eftermiddagen gick jag även på gudstjänst i bönhuset och fick höra en fin predikan med god undervisning.

 

Efter snabb middag och skjuts av gästande präst till flygplatsen blev det tv-tittande. Bl a ett sånt där dokumentärprogram från akutavdelning på Londonsjukhus. Såna program - ur real life - tycker jag är intressanta. Både att få följa de sjuka/skadade och att få höra intervjuer med anhöriga. Men frågan är om det var rätt eller fel att se en ung kvinna som i mc-olycka förlorat sitt ena ben; jag menar, nu då man inser att om några få månader är det dags dregla över en ny hoj (har redan på blocket utsett den jag skulle vilja köpa.)

 

- - - - - -

* nu tänker kanske någon att man inte får engagera en missionsprovinspräst i svenskkyrklig gudstjänst. Det får man visst, säger jag. Av tre skäl:

a) missionsprovinsprästerna är riktiga präster, oklanderligt vigda av biskopar som står i svenskkyrklig succesionstradition via lutherska kyrkorna i Tanzania och Kenya

b) om man ändå inte anser dom vara riktiga präster eftersom dom saknar den formella rätten utöva prästämbetet inom svenska kyrkan då blir dom ju hips vips lekmän och eftersom lekmän får distribuera i svenska kyrkan, vad är problemet?

c) redan för flera år sedan lät jag densamme missionsprovinsprästen distribuera, vilket jag ganska direkt efteråt berättade för biskopen. Han kritiserade mig inte

Alltså!