Torbjörn Lindahl

När vi som står i svenska kyrkans tradition talar om eller hör ordet väckelse tänker vi kanske i första hand på de stora andliga skeenden som utspelade sig under 1800-talet. Om jag inte helt missminner mig har jag någonstans hos Bo Giertz mött påståendet att det knappast någon gång tidigare eller senare i vårt land funnits så många personligt Kristustroende människor som under 1870-talet.

 

Sant eller falskt? Jag vet inte. Har knappast tilltäcklig kompetens för att bedöma den saken. Vad menar vi då med väckelse? Själva ordet har ju att göra med uppvaknande, insikt, komma till besinning, förstå...

 

Hur tog det dig uttryck? I ånger, sorg över synden, vilja till nytt liv. Och - som både en orsak och en följd - en stor kärlek till och hunger efter Guds ord.

 

Därför har ju också de inomkyrkliga rörelser som har sina rötter i 1800-talets skeenden i stor utsträckning blivit Guds ord-rörelser

 

Under delar av 1900-talet har man talat om nattvardsväckelse. I stor utsträckning har det varit ett prästskeende; präster har alltmer börjat inse det regelbundna nattvardsfirandets välsignelse och därför sakta (?) ökat nattvardsfrekvensen i församlingen. Först genom veckomässor och sedan även i högmässan. Och genom tålmodigt arbete fått församlingen att följa med.

 

Jag har själv under mina 37 prästår fått vara med om en likadan utveckling. När jag kom ut som präst 1979 var nog fortfarande ca 1/månad den normala rytmen för söndagsnattvard. Nattvard på påskdagen var inte överallt naturligt. På storhelgerna var det oftare nattvard på annandagen än på helgens huvuddag. Vid kyrkhelgerna i Gammelstad kunde helgen avslutas så att det var högmässa utan nattvard (numera kallad högmässogudstjänst) kl 11 och sedan en kortare nattvardsgudstjänst efter kyrkkaffet. Det var alltså naturligt att tänka sig att åtskilliga av dem som var tillräckligt "kyrkliga" för att komma söndag kl 11 likväl inte förväntades gå i nattvarden.

 

I alla de kyrkor där jag under åren haft gudstjänstansvar* har jag tålmodigt arbetat för ökad nattvardsfrekvens. Målet, söndaglig mässa, nådde jag väl bara för drygt ett år sedan.** Idag är allt annat än söndaglig mässa fullständigt otänkbart för mig. Att "bara" gå för predikans skull känns som ren svältkost. Men när man får gå i en komplett högmässa med riktig nattvard då infinner sig en andlig mättnad. Proppmätt om även predikan är bra.

 

Men nu inträffar det märkliga/tråkiga/förunderliga (?) att samtidigt som kyrkan gått mot ökat nattvardsfirande har många av våra inomkyrkliga väckelserörelser "stannat i växten" vad nattvarden beträffar. I vissa fall är det bästa som kan finnas nattvard ca en gång i månaden, dvs den nattvardsfrekvens som var vanlig i kyrkan för 40-50 år sedan.

 

Vad händer om människor plötsigt blir nattvardsväckta precis som tidigare generationer varit Guds ord-väckta. Har vi förmåga känna igen väckelsen  om den kommer till oss i form av ökad nattvardslängtan?

- - - - -

* 82-90 Porsökyrkan

92-99    Örnäsets kyrka

99-         Hertsökyrkan

 

** jag får erkänna att den sista knuffen mot målsnöret kom när kollegan Bosse blev min parhäst i kyrkan