Torbjörn Lindahl

Söndagen då inget händer, brukar jag halvt på skämt säga. Kristus har stigit upp och Anden har ännu inte fallit ner. Bara mitt emellan. Väntans tid.

 

Men väntans tid är inte oviktig. Särskilt inte om den förvandlas till bönens tid. Denna söndagkväll har vi i Hertsön i många år firat gudstjänst på kvällen. Likaså har vi tidigare under många år ägnat oss åt att högläsa tillsammans ur bibeln. Så icke detta år.

 

Istället blev aftongudstjänsten en del i församlingens pingstnovena. Undervisning om profetians gåva. Och förbön. Där vi bad att Gud skulle uppväcka profeter bland oss. Efter kort kyrkkaffe avslutade vi kvällen med completoriemässa. Fint, som vanligt.

 

Några av gudstjänstdeltagarna följde med mig hem efteråt på ett glas - juice! - men deras första fråga när dom kom in i huset var: "var har du kikaren?" Så ser man i alla fall att dom är bloggläsare.

 

Samtalen kring jouiceglasen handlade bl a om välsignelsen av regelbundet mässfirande, om att ha uthållighet att vänta in Guds fullbordande av de visioner han lägger i våra hjärtan och annat mera sådant uppbyggligt och givande.

 

Nu har det börjat skymma ute. Men i det andliga ber vi om gryning.