Gott nytt år 2016!

Hemma hos god vän som jag besökte en stund kring tolvslaget så ställde jag mig frågan
- Undrar hur många domkapitelsanmälningar jag får emot mig under kommande året? Eftersom ingen kunde svara så får jag väl själv säga att det sannolikt beror på vad jag skriver. Och kanske beror det även på om hugade anmälare insett den ädla sanningen att det kanske inte är helt lätt att få en bloggare fälld även om man ogillar vad han skriver.
 
Men nu ska vi inte prata om det. Nu ska jag glädja mig över alla som tycker om att läsa min blogg. Kan avslöja att efter sommarens uppmärksamhet har det genomsnittliga besökstalet på bloggen markant ökat. Och jag tror inte att det är kritikerna som ökat. Dvs dom som eventuellt skulle läsa bloggen bara i syfte att notera om det skrivs något som läsaren ogillar. Hur kul vore det på en skala? Ungefär som att vara Stazimedarbetare; sitta med hörlurar dygn efter dygn bara för att höra om det uppsnappas något förgripligt via de spionmikrofoner som installerats i någon dissidents hem. Vem skulle orka med det utan betalning?
 
Alltså tror jag det är mer positivt inställda läsare som ökat i antal. Så hej på er och gott nytt blogg-år!
 
Nyårsaftonen var annars intensiv. Start med hembesök med sjukkommunion. Vid densamma var några av den sjukes vänner med. Med en av dem fick jag sedan vid kaffet ett intressant samtal som gav lite inblick i hur hela domkspitelsanmälningsaffären upplevts ur kyrkorådssynvinkel. Ska inte avslöja något som kanske inte var tänkt för offentligheten men jag tror i vart fall inte jag behöver oroa mig för jobbet. Om man säger så.
 
Kl 17 kunde jag som deltagare övervara nyårsbön i kyrkan. En hel del övrig tid före och efter detta användes till förberedelser för kvällens stora begivenhet: mässa i Örnäsets kyrka i samband med Fridsförbundets församlingsdagar.
 
Mycket folk i kyrkan. Flera hundra. Tänka sig. Två präster hjälpte mig med distributionen. En fin gudstjänst tycker jag det blev. Om man får säga det när man själv ledde den. Ändå känner jag mig ambvivalent. Trots den glädje jag alltid känner när jag celebrerar en så stor mässa och får tala ett Guds ord inför en så stor skara så är det ändå som om något fattas. Jag sa till god vän efteråt att jag upplever att om vi är 30 mässfirare i Hertsökyrkan en vanlig söndag så är det i den lilla skaran mer levande aktivt medlevande i liturgin än när det är 300 laestadianer i kyrkan.  
 
Min kära laestadiandska vänner borde
1) ta del av mycket mer undervisning om nattvardens och liturgins betydelse
2) öva sig att befästa och praktisera den kunskapen genom att gå till nattvarden betydligt oftare.
 
Men att se de stora skarorna ungdomar som faller på knä för att ta emot sakramentet och de många barn som följer sina föräldrar, det är en glädje att se. Varför ska denna stora grupp kristna vara något som i praktiken ligger så på sidan om det officiella kyrkolivet? Vem har velat att det ska vara så?

Kommentarer
Postat av: Populisten

De behöver helt enkelt beredas fler tillfällen att öva sig. Sedan kommer både den liturgiska vanan och lusten till regelbunden nattvard av sig själv.

Lite påverkar det kanske också att det finns mer plats för besökande änglar om man är 30.

Svar: Det är ju så att många av vår kyrkas "väckelserörelser" i praktiken lever kvar i tiden före den nattvardsväckelse som präglat svenska kyrkan de senaste 50 åren. Kanske är det mest en motsättning inom mig att dels leva i gemenskap med många kristna som i praktiken inte kommunicerar oftare än ett antal gånger per år och själv leva i (minst) söndaglig mässgemenskap.
Torbjörn Lindahl

2016-01-01 @ 09:33:44
URL: http://populisten.wordpress.com
Postat av: Anonym

Var tar de nattvardsväckta vägen när Svenska kyrkans sakramentsförvaltning inte längre går att lita på i en stad/ort? Kommer nattvardsväckelsen då sprida sig till de lutherska väckelserörelserna eller går de till Romerskkatolska kyrkan? Svaret tror jag till stor del beror på hur ofta altarets sakrament erbjuds i praktiken i väckelsesammanhangen. En nattvardsväckt kommer tvingas konvertera för att få mässan regelbundet om sakramentet inte erbjuds i de sammanhang som andligt och förkunnelsemässigt står närmare. Kan man inte förmå sig att fira nattvard oftare för sin egen skull i de inomkyrkliga väckelserörelserna, borde man väl åtminstone kunna erbjuda fler tillfällen för att inte "bringa sin broder på fall" och närmast tvinga dessa nattvardsväckta lutherska kristna att konvertera!

Svar: Viktigt att fundera på. Våra inomkyrkliga väckelserörelsers struktur - med mycket predikan - uppkom ju som ett svar dels på en längtan efter mer levande Guds ord och del en upplevelse att just detta saknades i den då officiella kyrkan.Hur gör man nu då om det blir just fler "nattvardsväckta" som längtar efter sakramentet oftare. Var finner dom det? Vilken struktur ska tillhandahålla det nattvardslivet om det också upplevs svikta på många håll inom kyrkan (nattvard firas visserligen ofta inom kyrkan numera men den som vill ha det traditionellt på sätt som var självklart utan diskussion t ex under min uppväxt - ordentlig liturgi, manlig präst, riktigt bröd och vin - den kan på sina ställen få leta).
Kanske får framtidens kristna, som är både nattvards- och Guds ord- väckta, göra som ett par jag hörde talas om i skåne; dom konverterade till katolska kyrkan och går där i högmässa för att få riktig nattvard men besökte Bibeltrogna vänners eftermiddagsmöte för att få höra en rejäl predikan.
Torbjörn Lindahl

2016-01-01 @ 19:04:14

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0