Hemma hos god vän som jag besökte en stund kring tolvslaget så ställde jag mig frågan
- Undrar hur många domkapitelsanmälningar jag får emot mig under kommande året? Eftersom ingen kunde svara så får jag väl själv säga att det sannolikt beror på vad jag skriver. Och kanske beror det även på om hugade anmälare insett den ädla sanningen att det kanske inte är helt lätt att få en bloggare fälld även om man ogillar vad han skriver.
Men nu ska vi inte prata om det. Nu ska jag glädja mig över alla som tycker om att läsa min blogg. Kan avslöja att efter sommarens uppmärksamhet har det genomsnittliga besökstalet på bloggen markant ökat. Och jag tror inte att det är kritikerna som ökat. Dvs dom som eventuellt skulle läsa bloggen bara i syfte att notera om det skrivs något som läsaren ogillar. Hur kul vore det på en skala? Ungefär som att vara Stazimedarbetare; sitta med hörlurar dygn efter dygn bara för att höra om det uppsnappas något förgripligt via de spionmikrofoner som installerats i någon dissidents hem. Vem skulle orka med det utan betalning?
Alltså tror jag det är mer positivt inställda läsare som ökat i antal. Så hej på er och gott nytt blogg-år!
Nyårsaftonen var annars intensiv. Start med hembesök med sjukkommunion. Vid densamma var några av den sjukes vänner med. Med en av dem fick jag sedan vid kaffet ett intressant samtal som gav lite inblick i hur hela domkspitelsanmälningsaffären upplevts ur kyrkorådssynvinkel. Ska inte avslöja något som kanske inte var tänkt för offentligheten men jag tror i vart fall inte jag behöver oroa mig för jobbet. Om man säger så.
Kl 17 kunde jag som deltagare övervara nyårsbön i kyrkan. En hel del övrig tid före och efter detta användes till förberedelser för kvällens stora begivenhet: mässa i Örnäsets kyrka i samband med Fridsförbundets församlingsdagar.
Mycket folk i kyrkan. Flera hundra. Tänka sig. Två präster hjälpte mig med distributionen. En fin gudstjänst tycker jag det blev. Om man får säga det när man själv ledde den. Ändå känner jag mig ambvivalent. Trots den glädje jag alltid känner när jag celebrerar en så stor mässa och får tala ett Guds ord inför en så stor skara så är det ändå som om något fattas. Jag sa till god vän efteråt att jag upplever att om vi är 30 mässfirare i Hertsökyrkan en vanlig söndag så är det i den lilla skaran mer levande aktivt medlevande i liturgin än när det är 300 laestadianer i kyrkan.
Min kära laestadiandska vänner borde
1) ta del av mycket mer undervisning om nattvardens och liturgins betydelse
2) öva sig att befästa och praktisera den kunskapen genom att gå till nattvarden betydligt oftare.
Men att se de stora skarorna ungdomar som faller på knä för att ta emot sakramentet och de många barn som följer sina föräldrar, det är en glädje att se. Varför ska denna stora grupp kristna vara något som i praktiken ligger så på sidan om det officiella kyrkolivet? Vem har velat att det ska vara så?