En man som heter Ove

finns det en bok om. Och nu även en film.
 
Boken fick jag av min yngre bror just när jag fyllt 59. Precis som bokens huvudperson.
- Läs den. Den är jätterolig, var budet.
Tydligen tyckte min bror, som är tretton år yngre än jag, att man kunde skratta sig fördärvad åt denne gamle sure gubbe. Själv fick jag inte fart på läsningen. Tyckte inte alls att Ove var något att skratta åt. Han var ju bara fullständigt normal. Tyckte jag. Och därmed är det klart att jag är en sur gammal gubbe. Vilket skulle bevisas.
 
Nu har boken blivit film. Igår i samband med ett sammanträde i tjänsten ägnades en stund åt att diskutera boken o filmen. Jag som ej sett filmen uppmanades starkt göra det. Och eftersom arbetskamrat som jobbar extra på bion berättade att hon skulle jobba i afton så måste jag givetvis gå ikväll och mottaga biljetten direkt ur hennes hand. Alltså har jag varit på bio.
 
Proppfull salong. Men betydligt högre medelålder på publiken än man brukar vara van vid. Givetvis skrattade jag med vid de roliga replikerna men hade jag sett den ensam hade jag knappast gapskrattat. Att Rolf Lassgård fick guldbagge för bästa manliga huvudroll kan jag väl förstå. Även den som spelade nyinflyttade iranska grannkvinnan gjorde sitt jobb. På slutet blev dock filmen mer allvarlig.
 
Roligt också att se att rollfiguren Ove hette Lindahl i efternamn (syntes på hustruns gravsten och fanns i en replikväxling).
 
Var har dom fått det namnet ifrån? Inte utan att man känner sig en aning hedrad av att bära samma namn som en rikskänd sur gammal gubbe:)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0