Nu blir jag västlaestadian
Ur ett teologiskt perspektiv undrar jag hur det är med dopritualen.
Formuleringar som "befria NN från mörkrets makt" tyder på att Satan existerar och "Skriv hans/hennes namn i Mivets bok" antyder att himmel eller helvete väntar efter döden.
Det är formuleringar som jag misstänkt varit utsatta för förändringsiver.
Det är ju just för att du går i pension som du behöver bli "västlestadian" - då bestämmer du ju nämligen inte längre över vilken ordning som används i de gudstjänster du hänvisas till i Sv k. Denna maktlöshet är nog ett värre lidande än du förstår just nu. /Gunvor Vennberg
Instämmer helt och hållet! Nu skriver jag väl för mycket på din blogg redan som det är, men jag skrev följande i en intern brevväxling här i församlingen under remissdiskussionerna:
"Jag inser att jag plötsligt funderar ett steg till över vad som vore bäst handboksmässigt i just denna situation. Norska kyrkans föreslagna lösning att kodifiera en dubbel äktenskapspraxis
- med två olika ritual för olikkönade eller likkönade par - innebär visserligen att Jesusorden om äktenskapet fortfarande kan stå som obligatoriska i det förra fallet, men också att beslutet från i helgen liksom cementeras och att tolkningen av äktenskapet som instiftat av Gud också uttryckligen, inte bara underförstått, anges gälla när två av samma kön "sammanfogas" för att bli ett kött, hur nu detta i praktiken sedan än antas gå till.
Den könsneutrala handbokslösningen innebär visserligen på det sättet en orimlighet att Jesusorden om äktenskapet görs fakultativa,
men däremot kan ju alla församlingar med heteronormativ, d.v.s. i det fallet verkligt evangelisk-luthersk, ledning fortsätta ha dem som obligatorisk läsning och även i vigseltalet framhäva förbundet mellan just man och kvinna som något alldeles speciellt (utan homofoba övertoner whatsoever)."
Jag hade i ett tidigare brev uttalat krav på en återgång eller ett kvarblivande vid 1986 års handbok vad gäller vigselritual. Men som ett minimikrav hade jag ställt kravet att Jesusorden åtminstone skulle bli obligatoriska i ett särskilt ritual för man-kvinna-vigsel (som det nu föreslås bli i norska kyrkan). Som synes drabbades jag senare av "second thoughts" beträffande andrahandsförslaget och uttryckte mej då enligt ovan. Men man bör nog beträffande vigselritualet ställa sej konsekvent avvisande till allt som innebär ett avsteg från kyrkans tro och lära, vad det politiserade kyrkomötet än må ha sagt.
F.ö. är de nyare vigselpsalmerna i psalmboken mycket mer heteronormativa än de gamla! I de nya talas det mer om "kvinna och man", i de äldre, både Gud se i nåd till dessa två och Vi lyfter våra hjärtan, talas det mer könsneutralt om "dessa två"!
"Det betyder att i nya förslaget är alla formuleringar som innehåller uttrycket "man och kvinna " borttagna. Bibelordet Mt 19:4-6, (därför ska en man överge sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru...) som hittills varit obligatoriskt blir valfritt."
Den föreslagna handboken är blott en konsekvens, det är icke i denna grundproblemet ligger. Det verkligt allvarliga är att vår sekulära och av tidens nycker fördärvade Kyrka explicit satt sig upp mot Guds uttryckliga Ord (bl.a. i det citerade bibelordet) och implicit emot hela Skapelseordningen genom att befatta sig med så kallade "samkönade äktenskap". Låt oss vara tydliga med att detta icke är äktenskap grundande på det den Heliga Skrift lär oss. Det må vara bindande världsliga juridiska avtal, men alls icke sanna äktenskap.
Förvisso är det icke upp till människan att döma de som lever i förhållanden av nämnda slag - det är en sak mellan dem och deras Skapare. Dock, och här krävs största tydlighet, har Kyrkan har en plikt att utifrån Bibelns Ord varna och icke, genom förrättandet av osanna "samkönade äktenskap", uppmuntra.
Jag tycker inte Vigselritualet är den stora stötestenen. Visst delar jag bloggarens analys och uppfattning att äktenskapet kyrkligt sett skall vara en tvåkönshistoria och kan mycket väl tänka mig både hans alternativ 1 och 2som handlingsplan. Men det här med vigslar är inte så viktigt - typ.
Med dopordningen är det en annan sak och med tanke på hur förslaget nu ser ut i jämförelse med 2012 0ch 2000 är det en rejäl tillnyktring.
Vad gäller Mässan, prefationer, acklamationer efter textläsningar och alltmöjligt annat behöver det inte alls bli frågan om ett ivrigt agendabläddrande. I en församling (eller en distriktskyrka) kommer man ju överens om hur man skall ha det. Då blir det kontinuitet i gudstjänstlivet och människor lär sig. Att det finns fler alternativ i Handboken blir då inte något problem för församlingen - man använder ju inte alla varianter.
Men problem blir det om det blir för församlingen olika gudstjänster beroende på vilken prälle och/eller musiker som agerar. Här måste vi "proffs" faktiskt besinna oss och lokalt hitta vad som är bäst för dem vi är till för - och så hålla oss till det.
Ett alternativ är att: genom dopet, endast tillhöra Kristi kyrka. Då behöver en inte fundera över ritualer, handböcker o dy./G
Herren finner vägar och nu har Han ordnat så att du får inflytande över församlingens remissvar. Utnyttja det!
I övrigt så ge jag helst en ekumenisk handbok för de samfund som firar liturgiska gudstjänster: Västliga rit på svenska.
Den gamla kamratens svar är tyvärr ett typiskt prästsvar helt blint för lekmannens kristna liv. Jodå i din kyrka kan det ordna sig. Men för den som är på resa fungerar det inte. Då blir det till att bläddra, eller köra sitt eget race. Herrens bön bes ju redan olika och jag använder konsekvent den gamla lydelsen oavsett vad omgivningen kan tycka. Men vad säger det om vår kristna gemenskap?
Populisten uttalar sig om min blindhet må stå honom/henne fritt. Att sedan vederbörande inte har en aning om hur min synförmåga är beskaffad är en annan sak.
Men detta kan jag säga: Alla år innan jag blev präst firade jag gudstjänst "i bänken". Dåförtiden var det en noga reglerad sak som gjorde varje gudstjänst nästan helt lik varje annan oberoende av om det var en stor katedral eller en liten distriktskyrka man befann sig i, om det var 300 närvarande i Uppsala Domkyrka eller 30 i Småkyrkan på Burströmska gärdan.
Under ungefär halva min sammanlagda prästtid har jag haft andra kyrkliga uppdrag än församlingsprästens - stiftsadjunkt och skolpräst/lärare vid folkhögskola - vilket i mer än 20 år placerat mig i ovan nämnda bänk. Därifrån har jag observerat att den förkrossande majoriteten av dem som firar gudstjänst är "återkommande" och "stadiga på plats", inte resenärer eller vagabonder. Att då gudstjänsten byggs utifrån den faktiska församlingen och inte en rikslikare blir en form av "nödvändig inkarnation" som bygger Kristi kropp. Just det byggandet anser jag viktigare än huruvida det känns uppbyggligt för mig om jag är på resa eller - nytt ord - vagabondar mellan olika kyrkor. Skulle jag göra det som gudstjänstfirare (eller inhoppande präst)söker jag lägga "mitt" åt sidan underordnar mig den kropp vars gäst jag är.
Därav mitt resonemang...