Nu blir jag västlaestadian

Ja, i viss bildlig bemärkelse. Jag tror att jag snart blir det som västarna blev när handbokens -86 kom: handboksvägrare. Dom höll fast vid 42:an. I samtal med predikanter förstod jag att dom tyckte sig se en generell utveckling i svenska kyrkan som gick åt fel håll. Nånstans måste dom säga stopp. Då var handboksbytet något att liksom ta spjärn emot och säga "inte längre". Inte så att allt i 86;an var fel , men ni vet "de små stegens tyranni". Någonstans måste man säga stopp. Dom gjorde det där och då. Inte jag. 
 
Men nu? Nu kommer en ny handbok. Vad gör man då? För några år sedan kom ett handboksförslag som blev så kritiserat att det drogs tillbaka. Nu kommer det igen i reviderad form. På många punkter något förbättrat jämfört med förra förslaget. Men absolut inte bra. Enligt min ringa mening.
 
Jag har - till viss egen förvåning - blivit utsedd att vara en av fyra som ska utarbeta församlingens remiss. Två präster och två förtroendevalda. Jag undrar om kyrkorådet när det valde in mig i gruppen, var medvetet om att när församlingens präster och musiker hade en gemensam diskussion om det förra förslaget då var jag den första att begära ordet och sågade totalt hela förslaget. 
 
Det nya förslaget är som sagt delvis bättre men drar i grunden åt ett håll dit jag inte vill gå.
 
Den återkommande viljan att göra språket så mycket s k inklusivt och mindre hierarkiskt som möjligt (= undvika ord som Herre, konung, Fader mm till förmån för det allmänna "Gud") gillar jag inte. Även ett bortplockande av så många "han" och "honom" som möjligt vilket leder till ett tungrott upprepande av Gud och Kristus - gillar jag inte heller.
 
Inte heller gillar jag de tydliga resultatet att det blir en allmän "förtunning" i texterna där många teologiska motiv försvinner (se t ex prefationen för passionstiden och jämför med 86:an, även om det ska medges att nuvarande förslag är något bättre än förra.  Detsamma gäller prefation för trettondedagstiden: något bättre än förra men sämre än 86:an. Varför ska vi byta till något sämre?
 
Även ogillar jag tendenser till modeord och modeformuleringer som riskerar upplevas omoderna inom bara några år. Men jag medger gärna att några av de värsta grodorna från förra omgången har fått hoppa ur förslaget.
 
Enkelt uttryckt kan sägas att det man finner i förslaget som är bra och användbart är i stort det som övertagits från 86:an. Det nya tillför inget av  förblivande värde.
 
Det finns också exempel i förslaget (precis som förra förslaget) som gör att man ställer sig frågan om författarna överhuvudtaget har någon erfarenhet av levande gudstjänstliv eller om det hela är en ren skrivbordsprodukt.
 
Ett exempel kan vara acklamationerna efter textläsningarna. På textläsarens avslutningsord kan församlingen svara 
- Gud gör ditt ord levande bland oss
eller   (det hittillsvarande)
- Gud vi tackar dig
 
Hur ska församlingen veta vad den ska svara? Jo, man måste titta i en agenda. Men människor som kommer till kyrkan gör det för att fira gudstjänst, inte för att studera agendor. Ett visst ord från präst/textläsare ska alltid följas av samma församlingssvar. Så blir det möjligt för regelbundna gudstjänstfirare att lära gudstjänstordningen utantill. I kyrkor firar vi gudstjänst. Teoretiker i kyrkokansliet kan läsa i papper!
 
Jag hinner i detta inlägg inte ta upp alla detaljer som vore värda att nämna (fr a i nattvardsdelen). Så jag ska sikta in mig på en viktig, avgörande sak: vigselritualet.
 
Hittills har vi använt 86 års vigselritual. Efter 2009 då vigsel för par av samma kön beslutades har det utarbetas tillägg med nödvändiga ändringar på vissa punkter. Man kan ju inte tala om "man och kvinna" om parterna är av samma kön. Men nu ska det bli ändring. Bara en formulering som används vid både två- och enkönade vigslar. Nån skillnad får det inte vara. Det skulle ju nämligen kunna uppfatts som att en vigsel mellan två av samma kön är något annorlunda än en vigsel mellan två av olika kön och så får det naturligtvis inte vara. Det vore ju diskriminering. Alltså ett och samma ritual för alla.
 
Det betyder att i nya förslaget är alla formuleringar som innehåller uttrycket "man och kvinna " borttagna. Bibelordet Mt 19:4-6, (därför ska en man överge sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru...) som hittills varit obligatoriskt blir valfritt.
 
Det betyder att i fortsättningen kommer vi inte i vigselritualet att på minsta sätt ens antyda att Gud skulle haft någon som helst tanke eller välsignelse just med att skapa människan som två olika kön. Inte ens när brudparet är två personer av olika kön får det nämnas eller ens antydas. 
 
Och enligt principen lex orandi lex credendi, bönens lag, trons lag, dvs: som du ber så tror du; så kommer ju ett användande av nya vigselritualet med sin kompletta avsaknad av hänvisning till "man och kvinna" att innebära att vi bekänner att Gud i skapelsen inte hade någon tanke eller avsikt med skapandet av människan till  två kön, man och kvinna.
 
Är detta vår tro?
 
NEJ!
 
Vad ska man då som präst göra fr o m någon gång 2018 då nya handboken är tänkt att  tas i bruk?
 
1. Vägra använda den vad gäller vigslar och fortsätta med 86 års handboks vigselritual. Torde inte bli något problem eftersom de flesta brudpar knappast kan ritualet så bra att dom slulle protestera.
 
Att handla så torde även vara principiellt tillåtet eftersom en gammal handbok som en gång varit antagen inte plötsligt kan bli stridande mot kyrkans lära bara för att en ny handbok dyker upp.
 
2. Sluta förrätta vigslar och skicka tillbaka vigselbehörigheten till Kammarkollegiet.
 
3. Ge upp och konvertera
 
Jag tycker att biskopen ska ge ett gott råd. Fast för mig personligen spelar det inte så stor roll. Jag går i pension samma år som nya handboken kommer. Och redan nu när jag gått ner till 80% tjänst så är bl a just dop och vigslar det som tagits bort från mina arbetsuppgifter.
 
 

Kommentarer
Postat av: Peter T

Ur ett teologiskt perspektiv undrar jag hur det är med dopritualen.
Formuleringar som "befria NN från mörkrets makt" tyder på att Satan existerar och "Skriv hans/hennes namn i Mivets bok" antyder att himmel eller helvete väntar efter döden.
Det är formuleringar som jag misstänkt varit utsatta för förändringsiver.

Svar: Nej, befrielsebönen du citerar är oförändrad (om jag nu har gällande formulering korrekt i huvudet).Däremot har det tillkommit ett alternativ:


"Gud, du som helar världens brustenhet,Bevara NN i din kärlek, nu och alltid.Ta emot korsets tecken (på din (+) panna, på din (+) mun och på ditt (+) hjärta.Jesus Kristus, den korsfäste och uppståndne kallar dig att vara hans lärjunge."Alltså borde jag inte skrivit "nej" utan "jo" (norrländska) du har rätt: befrielsebönen har varit utsatt för förändringsiver. Att ge ett alternativ är ju i praktiken detsamma som att ta bort eller förändra.Men sammantaget är dopritualet bättre än i förra förslaget.
Torbjörn Lindahl

2016-04-14 @ 06:48:09
Postat av: Anonym

Det är ju just för att du går i pension som du behöver bli "västlestadian" - då bestämmer du ju nämligen inte längre över vilken ordning som används i de gudstjänster du hänvisas till i Sv k. Denna maktlöshet är nog ett värre lidande än du förstår just nu. /Gunvor Vennberg

Svar: Som präst kan man ju alltid se till att ha några sjuka omkring sig så kan man hålla igång ett korrekt mässfirande genom flitiga sjukkommunioner, vid vilka den sjukes vänner och anhöriga - enligt gammal praxis - kan deltaga.
Torbjörn Lindahl

2016-04-14 @ 07:35:31
Postat av: Andreas Holmberg

Instämmer helt och hållet! Nu skriver jag väl för mycket på din blogg redan som det är, men jag skrev följande i en intern brevväxling här i församlingen under remissdiskussionerna:

"Jag inser att jag plötsligt funderar ett steg till över vad som vore bäst handboksmässigt i just denna situation. Norska kyrkans föreslagna lösning att kodifiera en dubbel äktenskapspraxis
- med två olika ritual för olikkönade eller likkönade par - innebär visserligen att Jesusorden om äktenskapet fortfarande kan stå som obligatoriska i det förra fallet, men också att beslutet från i helgen liksom cementeras och att tolkningen av äktenskapet som instiftat av Gud också uttryckligen, inte bara underförstått, anges gälla när två av samma kön "sammanfogas" för att bli ett kött, hur nu detta i praktiken sedan än antas gå till.

Den könsneutrala handbokslösningen innebär visserligen på det sättet en orimlighet att Jesusorden om äktenskapet görs fakultativa,
men däremot kan ju alla församlingar med heteronormativ, d.v.s. i det fallet verkligt evangelisk-luthersk, ledning fortsätta ha dem som obligatorisk läsning och även i vigseltalet framhäva förbundet mellan just man och kvinna som något alldeles speciellt (utan homofoba övertoner whatsoever)."

Jag hade i ett tidigare brev uttalat krav på en återgång eller ett kvarblivande vid 1986 års handbok vad gäller vigselritual. Men som ett minimikrav hade jag ställt kravet att Jesusorden åtminstone skulle bli obligatoriska i ett särskilt ritual för man-kvinna-vigsel (som det nu föreslås bli i norska kyrkan). Som synes drabbades jag senare av "second thoughts" beträffande andrahandsförslaget och uttryckte mej då enligt ovan. Men man bör nog beträffande vigselritualet ställa sej konsekvent avvisande till allt som innebär ett avsteg från kyrkans tro och lära, vad det politiserade kyrkomötet än må ha sagt.

F.ö. är de nyare vigselpsalmerna i psalmboken mycket mer heteronormativa än de gamla! I de nya talas det mer om "kvinna och man", i de äldre, både Gud se i nåd till dessa två och Vi lyfter våra hjärtan, talas det mer könsneutralt om "dessa två"!

2016-04-14 @ 08:15:08
URL: http://efsidag.blogspot.com
Postat av: T. Bertillson

"Det betyder att i nya förslaget är alla formuleringar som innehåller uttrycket "man och kvinna " borttagna. Bibelordet Mt 19:4-6, (därför ska en man överge sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru...) som hittills varit obligatoriskt blir valfritt."

Den föreslagna handboken är blott en konsekvens, det är icke i denna grundproblemet ligger. Det verkligt allvarliga är att vår sekulära och av tidens nycker fördärvade Kyrka explicit satt sig upp mot Guds uttryckliga Ord (bl.a. i det citerade bibelordet) och implicit emot hela Skapelseordningen genom att befatta sig med så kallade "samkönade äktenskap". Låt oss vara tydliga med att detta icke är äktenskap grundande på det den Heliga Skrift lär oss. Det må vara bindande världsliga juridiska avtal, men alls icke sanna äktenskap.

Förvisso är det icke upp till människan att döma de som lever i förhållanden av nämnda slag - det är en sak mellan dem och deras Skapare. Dock, och här krävs största tydlighet, har Kyrkan har en plikt att utifrån Bibelns Ord varna och icke, genom förrättandet av osanna "samkönade äktenskap", uppmuntra.

Svar: Helt sant!
Torbjörn Lindahl

2016-04-14 @ 18:41:14
URL: http://fieldmarchal.blogspot.se/
Postat av: den gamle kamraten

Jag tycker inte Vigselritualet är den stora stötestenen. Visst delar jag bloggarens analys och uppfattning att äktenskapet kyrkligt sett skall vara en tvåkönshistoria och kan mycket väl tänka mig både hans alternativ 1 och 2som handlingsplan. Men det här med vigslar är inte så viktigt - typ.

Med dopordningen är det en annan sak och med tanke på hur förslaget nu ser ut i jämförelse med 2012 0ch 2000 är det en rejäl tillnyktring.

Vad gäller Mässan, prefationer, acklamationer efter textläsningar och alltmöjligt annat behöver det inte alls bli frågan om ett ivrigt agendabläddrande. I en församling (eller en distriktskyrka) kommer man ju överens om hur man skall ha det. Då blir det kontinuitet i gudstjänstlivet och människor lär sig. Att det finns fler alternativ i Handboken blir då inte något problem för församlingen - man använder ju inte alla varianter.
Men problem blir det om det blir för församlingen olika gudstjänster beroende på vilken prälle och/eller musiker som agerar. Här måste vi "proffs" faktiskt besinna oss och lokalt hitta vad som är bäst för dem vi är till för - och så hålla oss till det.

Svar: Jo, dopritualet är på flera sätt en förbättring. Och då slipper ju du göra det du hotade med när tidigare förslag diskuterades: att vägra döpa. I nuvarande förslag innebär ju dopet, enligt inledningsorden att man döps för att ha gemenskap med Kristus, inte bara skapelseperspektivet att man tar emot ett nytt liv.
Torbjörn Lindahl

2016-04-14 @ 22:46:41
URL: http://stigstrombergsson.blogg.se
Postat av: GL

Ett alternativ är att: genom dopet, endast tillhöra Kristi kyrka. Då behöver en inte fundera över ritualer, handböcker o dy./G

Svar: Det låter fromt och fint men saken är nu den att Kristi kyrka är en synlig verklighet i världen.
Torbjörn Lindahl

2016-04-15 @ 06:54:59
Postat av: Populisten

Herren finner vägar och nu har Han ordnat så att du får inflytande över församlingens remissvar. Utnyttja det!

I övrigt så ge jag helst en ekumenisk handbok för de samfund som firar liturgiska gudstjänster: Västliga rit på svenska.

Den gamla kamratens svar är tyvärr ett typiskt prästsvar helt blint för lekmannens kristna liv. Jodå i din kyrka kan det ordna sig. Men för den som är på resa fungerar det inte. Då blir det till att bläddra, eller köra sitt eget race. Herrens bön bes ju redan olika och jag använder konsekvent den gamla lydelsen oavsett vad omgivningen kan tycka. Men vad säger det om vår kristna gemenskap?

Svar: Jag får försöka framföra min syn i församlingens remissgrupp.
Torbjörn Lindahl

2016-04-16 @ 11:43:50
URL: http://populisten.wordpress.com
Postat av: den gamle kamraten

Populisten uttalar sig om min blindhet må stå honom/henne fritt. Att sedan vederbörande inte har en aning om hur min synförmåga är beskaffad är en annan sak.

Men detta kan jag säga: Alla år innan jag blev präst firade jag gudstjänst "i bänken". Dåförtiden var det en noga reglerad sak som gjorde varje gudstjänst nästan helt lik varje annan oberoende av om det var en stor katedral eller en liten distriktskyrka man befann sig i, om det var 300 närvarande i Uppsala Domkyrka eller 30 i Småkyrkan på Burströmska gärdan.

Under ungefär halva min sammanlagda prästtid har jag haft andra kyrkliga uppdrag än församlingsprästens - stiftsadjunkt och skolpräst/lärare vid folkhögskola - vilket i mer än 20 år placerat mig i ovan nämnda bänk. Därifrån har jag observerat att den förkrossande majoriteten av dem som firar gudstjänst är "återkommande" och "stadiga på plats", inte resenärer eller vagabonder. Att då gudstjänsten byggs utifrån den faktiska församlingen och inte en rikslikare blir en form av "nödvändig inkarnation" som bygger Kristi kropp. Just det byggandet anser jag viktigare än huruvida det känns uppbyggligt för mig om jag är på resa eller - nytt ord - vagabondar mellan olika kyrkor. Skulle jag göra det som gudstjänstfirare (eller inhoppande präst)söker jag lägga "mitt" åt sidan underordnar mig den kropp vars gäst jag är.
Därav mitt resonemang...

Svar: Man tar seden dit man kommer således. Helt ok för min del. Men man behöver ju inte i onödan försvåra för folk. Så jag håller nog fast vid min argumentation om t ex acklamationerna efter textläsningarna.
Torbjörn Lindahl

2016-04-16 @ 23:22:29

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0