Avkragning med förhinder

tyckte Svenska kyrkans överklagandenämnd och upphävde Göteborgs domkapitels beslut att avkraga eller upphäva prövotid för tre präster för att dom lett gudstjänster inom Missionsprovinsen eller annars haft samröre med densamma.
 
Uppmuntrande besked. Då vet man att man inte behöver tveka om man skulle få kallelse att leda gudstjänst i något Missionsprovinssammanhang (att bara (gäst-) predika har vad jag vet inte ens Göteborgs domkapitel ansett otillåtet).
 
I läsningen av beslutet noterar jag dock en sak som aningen väcker mitt intresse. Två av de anklagade har redan varit föremål för sitt domkapitels intresse i liknande mål. I de fallen blev de friade men fick "kritik". I sina synpunkter till ÖN i nu aktuella ärenden uppmärksammar dom även dessa gamla gamla beslut och påpekar - riktigt, tycker jag - att det i Kyrkoordningen saknas utrymme att utdela kritik vid friande  beslut. ÖN kommenterar visserligen inte detta men om man tillämpar principen "den som tiger samtycker" så blir ju följden att ÖN håller med om att ett domkapitel inte bör dela ut kritik (om än mild) samtidigt som man i huvudbeslutet frikänner, utan bör tydligt hålla sig till de tre påföljder som uttryckligen nämns i Kyrkoordningen (skriftlig erinran, prövotid och "avkragning"). Lite intressant som sagt eftersom Luleå domkapitel flera gånger valt att just utnyttja den formellt obefintliga möjligheten att fria men ändå kritisera. Det gällde för några år sedan pensionerade prästen Andre Östlund, som återlämnat sin vigselbehörighet; sedan två präster i malmfälten som anklagats för diskriminering; och senast undertecknad. Skulle behöva prata med biskopen om saken. Kanske borde vi gå på hockey tillsammans och boka middag i ishallen före så kan vi få dryfta angelägna kyrkliga frågor.
 
Avkragning med förhinder
tyckte inte Överklagandenämnden i ett annat ärende från samma stift och lät domen stå fast. Men jag sätter kanske ett litet frågetecken i marginalen. Det gällde denna gång en präst som anses ha (sex?-) trakasserat en arbetskamrat och påståtts på ett otillbörligt sätt låtit en själavårdskontakt glida över i en relation. Det påstås från den anklagade och andra att det (som oftast) finns en annan syn på sakerna och att domkapitlets beskrivning av skeendena inte är den enda möjliga.
 
Jag vill inte döma i denna sak. Tillräcklig förstahandskännedom har jag inte. Det är snarare så att jag med anledning av denna händelse vill tänka lite principiellt kring diciplinärenden som detta.
 
OM vi nu tänker oss att vi har en präst som gjort något moraliskt klandervärt, som blir uppmärksammat, så är det väl självklart att det i det allmänna rättsmedvetandet upplevs att han* bör få någon form av kännbart "straff". Så tycker säkert även domkapitlet. Då kan alternativet  prövotid upplevas aningen för milt. Under en prövotid får ju prästen normalt "fortsätta som förut" i sitt arbete. Om än med extra vakande ögon över sig. I vissa fall kan detta, som sagt, upplevas som orättvist milt. Alltså krävs hårdare tag. Men då är nästa steg - avkragning - i vissa fall kanske väl hårt. Det borde finnas ett steg däremellan som innebär att prästen temporärt fråntas sina ämbetsrättigheter och lyfts ur offentligheten och under "bottiden" ges interna arbetsuppgifter för att sedan eventuellt kunna återkomma.
 
I praktiken kan man tänka sig att prästen under en tid av t ex 2-7 år, beroende på brottets karaktär och allvar tvingas avstå från alla ämbetsgöromål (mässor, predikan,  kyrkliga handlingar mm) och istället får ägna sig åt arbete i avskildhet, eller i vart fall större avskildhet. Vad kan man tänka sig? Lokalvårdare? Tvätta leriga traktorer i kyrkogårdsförvaltningens garage? Sitta i ett arkiv på domkapitlet och på dator skriva av gamla handskrivna handlingar så de blir mer tillgängliga.** och ***
 
OBS! Uppräkningen av dessa arbetsuppgifter i detta sammanhang innebär ingen som helst nedvärdering av dessa arbetsuppgifter eller dem som normalt utför dem. Bort det! Tvärtom: alla vet hur fort en offentlig lokal kan förfalla om lokalvårdaren sviker! Nej, poängen här är att prästen lyfts ur offentligheten, men inte tvingas gå sysslolös utan får en uppgift som botgöring. Det är viktigt både för den felandes egen upprättelse och för allmänhetens upplevelse av rättvisa.
 
Så kan man behålla både nödvändigheten av en tydlig markering  och tron att det finns en möjlighet att varje människa kan upprättas, förlåtas och förändras.
 
Jag inser att om jag fortsatt vore kyrkomötesledamot skulle jag här ha ett uppslag till en motion. Nu får jag kanske lita på andra frimodiga kamrater
 
- - - - -
* när jag här konsekvent refererar till prästen som "han" innebär det ingen diskriminering mot kvinnor. Det ska snarast ses som en följd av min mångåriga erfarenhet som häktes- och fängelsepräst; majoriteten av dem som gör något riktigt dumt är faktiskt män!
 
** här finns givetvis komplicerade problem att lösa som har med tillsyns- respektive arbetsgivaransvaret att göra. Vem har ansvar för det praktiska och vem betalar?
 
*** vore vi katoliker (och hade celibatära präster) kunde vi ju tänka oss att biskopen skickade prästen för en tid till ett avlägset kloster.
(Jag ber kära läsarna tusen gånger om ursäkt att jag på minsta sätt ens antyder att katolska kyrkan skulle kunna ha någon positiv möjlighet som vi saknar).
2016-04-10 @ 17:17:00 Kyrkligt Permalink

Kommentarer
Postat av: Andreas Holmberg

Nej jag vill heller inte döma - varken för hårt (för att inte bli förknippad med den anklagade) eller för milt (p.g.a. ev. sympatier med den anklagades teologi eller gärning i övrigt), och jag är liksom du alltför okunnig om det här sistnämnda fallet. Men ditt principiella resonemang är intressant. Frågan är: visst har väl en avkragad präst ändå möjlighet att återkomma efter ett antal år (beroende på felets art)? På så vis kan väl en del avkragningar - även om den inte upphävs av Överklagandenämnden - i praktiken räknas som temporära?

Och nog måste man väl kunna ge även en präst sparken? (Även om det ska ske på sakliga grunder). Tänker dock på Graham Greenes "Makten och härligheten" som väl är världslitteraturens främsta hyllning till prästämbetet som sådant (inte till den nergångne prästen ifråga).

Svar: Jo, en avkragad präst kan återkomma. Men då finns ju ingen reglering kring hur/när/om det ska ske. Och det är kanske på sitt sätt otillfredsställande.
Torbjörn Lindahl

2016-04-10 @ 18:27:13
URL: http://efsidag.blogspot.com
Postat av: Andreas Holmberg

Instämmer. Det borde finnas tydligare "bot- och bättringsinstitut" även för präster. Man pratar ju om "time out" (TO) ibland, men de tenderar att bli för korta, att upplevas som en "hartass" som bara slätat över och inte gått till botten med problemet.

Apropå TO - men annars helt OT - riskeras ju hela "skoterfinalen" nu när min svågers Frölunda vann i sudden. Å andra sidan gick det ju inte bra när vi ledde över Frölunda med 3-1 i matcher i fjolårets slutspel. Så för den speciella psykologi som Lule brukar uppvisa var resultat i Göteborg kanske nära nog optimalt?

Svar: Jag har köpt biljett till morgondagens match så då blir det att heja!
Torbjörn Lindahl

2016-04-11 @ 12:59:25
URL: http://efsidag.blogspot.com
Postat av: Peter T

Det var inte ovanligt förr att präster ab biskopen fick andra arbetsuppgifter när någor gått lite galet. Ja inte så galet att det blev ett tillsynsärende, men en olägenhet i församlingen.
Stiftsanställningen möjliggjorde detta.
Jag befarar att avsaknaden av stiftsanställning är orsak till de många ärendena i domkapitlen. Utan arbetsgivarens möjlighet att hålla en nyanserad räfst, blir påföljdsskalan i DK för trubbig.
Kan kyrkan själv besluta om att återinföra stiftsanställning för präster, eller måste staten lägga sig i för en lagändring? (Apropå idéer till kyrkomötesmotioner.)

Svar: Rätt analyserat!
Torbjörn Lindahl

2016-04-11 @ 23:22:17
Postat av: +Göran

Så här kunde det gå till förr: På 60-talet åkte en gotländsk kyrkoherde fast för förskingring. Han fick naturligtvis ett vanligt straff (villkorligt, vill jag minnas). Sedan var frågan om han skulle få något kyrkligt straff, där frågan om att mista ämbetet var aktuell.

Saken avgjordes till slut (i Regeringsrätten om jag minns rätt – det var väl där överklagade domkapitelsärenden hamnade) genom att han fick ett års suspension. Efter det kunde han återinträda i sin tjänst (glatt mottagen av församlingsborna, som hade stor förståelse för att han inte hade kunnat hålla ordning på pengar).

Svar: Jo, just så. Ett kännbart kyrkligt straff med en planerad återgång.
Torbjörn Lindahl

2016-04-20 @ 09:23:10

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Kategorier
Arkiv
RSS 2.0