Två anledningar

till en norrlandsresa hade jag idag. Den oinvigde sörlänningen tycker kanske att det är ett konstigt uttryck för en Lulebo. Men faktum är att vi kan ta oss ytterligare ca 50 mil norrut och ändå vara inom länet. Så långt var jag dock inte idag.
 
Redan när jag för en tid sedan såg Gun-Britt Keros dödsannons i tidningen kände jag att jag skulle vilja vara med på begravningen. Men sammanlagt drygt 40 mil kändes långt. Men när jag sedan fick en inbjudan till ett födelsedagsfirande i samma trakt (i alla fall ur ett Luleperspektiv) samma dag, då fick jag ju dubbel anledning ge mig ut på en tur.
 
Till Pajala först alltså till ungdomsvännen Lars-Gunnar och tillsammans gick vi på begravningen. Det var en glädje få vara med och träffa många vänner även om det blev kort. Gun-Britt var väl i o f s den jag kanske haft minst kontakt med av en syskonskara på sex personer. Men några möten då och då under drygt fyrtio år hinner bli ett antal tillfällen. Första gången jag gästade hennes hem följde jag med hennes bror någon gång vintern 72-73. Sommaren 73 inträffade sedan en händelse som knöt oss något samman. Jag var tjänstebiträde i Torne kontrakt och deltog i dess sommarkyrka. Fick även följa min prästerlige handledare på div tjänsteärenden. En gång drog han med mig på en minnesstund där jag helt oförberedd befann mig mitt ibland en stor mängd svartklädda människor utan att ha fått ordentlig chans begrunda det faktum att nötta fransiga jeans med åtskilliga slarvigt fastsydda lappar på baken kanske inte var den korrekta klädkoden.
 
Gun-Britt var nog sedan den som oftast för mig påpekade vilken berömmelse mina jeans fått i bygden. Först i något förmanande ordalag, sedan under åren i allt skämtsammare tonfall.
 
Som sagt. Möten har det sedan blivit då och då under åren. Ett möte för några år sedan gladde mig särskilt. Gun-Britt uttryckte en särskild glädje att se mig. Och hon sa "jag kallar er mina pojkar". Kanske tänkte hon på några av oss som på sjuttitalet kom med i "laestadiansk ungdomsväckelse" eller kanske på dem av oss som blev präster. Orden gladde mig. Jag tog emot dem som tecken på kärlek och omsorg, och jag vågade nog tro att det även fanns förbön där bakom.
 
Vila i frid till uppståndelsens morgon!
 
Vidare från begravning över landsgränsen och några mil norrut (tillsammans med L-G som även fyllde bilen med eritreanska asylsökande) till gamle undomsvännen och prästvigningskompisen Timo som firade födelsedsg tillsammans med sin syster. Trevligt det med även om det inte var lika många jag kände bland jubilarernas släktingar. Men ett antal fanns nog som jag mött för många år sedan. Jag tänkte det var andra gången jag var i Timos barndomshem men det är nog tredje gången. 
 
Får vi läsa om festen på din blogg? var en fråga jag fick.
- Givetvis, svarade jag och gör nu allt för att uppfylla mitt löfte.
 
Att div bloggskriverier uppskattas även öster om riksgränsen uppmuntrar.
 
Sammanlagt ca 58 mil i bil. Övervägde MC men kände mig lite för stressad då jag var tvungen ta mig fram och åter samma dag. Motorcykelkörning ska vara mer av motoriserat flanerande om det ska vara riktigt njutbart. Men tänk om jag tagit 58 mil söderut. Då hade jag nästan nått Hudiksvall. Typiskt mig. Jag jobbar på allt jag kan och hamnar ändå till sist på ruta ett.

Kommentarer
Postat av: SigridL

Du är rejält välkommen till Hudiksvall! Om nu andan skulle falla på. Andreas och jag ska ta väl reda på dig.

Svar: Som du kanske vet så finns det en sång som uttrycker att vad man än tar sig för så hamnar man i Hudiksvall.
Torbjörn Lindahl

2015-07-19 @ 13:05:31
Postat av: SigridL

En tröst i just det här fallet.

2015-07-19 @ 20:44:16

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0